Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nostalgin har blivit stereotyp

Annons

Nostalgi kan vara en ganska skön känsla. Oundviklig dessutom, för den som har minnet intakt. Låtar du lyssnade på när du var ung triggar i gång gömda förnimmelser av välbehag, även om de egentligen suger, en smörbytta kan få dig att minnas hur det var att äta frukost i mammas och pappas kök. En blir nostalgisk av lakritspuck, en annan av top hat.

Nostalgi är minnets prozac.

Men från att ha varit något privat har nostalgin blivit en industri, som pressar in nostalgin i ett förutsägbart, skimrande universum, någonstans i trakterna av 50- och 60-talen. De så kallade rekord-åren - bilden av ett tryggt Sverige när bara pappa gick till jobbet och pojkarna byggde meccano.

Kaffebordsböcker, tv-program och filmer där manliga regissörer tröskar sina pubertala fantasier har ställt upp en norm för det arketypiskt nostalgiska. Ett nätverk av K-spanare ser till att allt blir förpackat i samma form, där buntar av Rekordmagasinet ligger prydligt i stringhyllan, Sputnik syns på natthimlen och där käcka och fräscha hemmafruar hyllar kvalitetsprodukter på färgglada planscher.

Det är med andra ord 40-talisternas minnen som på detta sätt blir till allmängods. Enstaka inpass från andra generationers minneskataloger, exempelvis 80-talskvällen i SVT i somras, förändrar inte bilden nämnvärt.

Nostalgi har också en lömsk förmåga att grumla ett annars vaket och kritiskt sinne. Hur många musikkarriärer, som borde ha dött sotdöden har inte förlängts med konstgjord andning av en publik som bara vill minnas sin ungdom? Nostalgin blir ett omvänt kvalitetsfilter som släpper igenom vilken skit som helst.

Den kan dessutom vara grogrund för riktiga otrevligheter. Nostalgi är en högst verklig faktor att räkna med när tusentals ryssar längtansfullt blickar tillbaks till kommunisttiden och smyger tillbaks Lenin på sin sockel. Det är enklare än att leta efter lösningar i framtiden. Kanske kan man kränga några gamla rockmärken på kuppen.

I dag inleds Nostalgidagarna i Dalarnas yngsta stad, Borlänge, bara en i raden av liknande arrangemang. Flera dagar kommer att ägnas helt åt minnet av en svunnen tid. Räkna med rader av raggarbilar, 50-talsmusik och en allmän vibration av "att det var bättre förr".

Så ser nostalgin ut i jippoform.

Visst, det är inget att snacka om att en Chrysler New Yorker Deluxe -54 är en grymt cool bil, eller att Stig Lindberg designade snygga serviser. Man ska inte kasta ut barnet med badvattnet.

Men att göra det förflutna till en fetisch är i grunden osunt och reaktionärt.

Kan vi inte komma överens om att nostalgi inte är en bra grund att vare sig bygga ett samhälle eller upprätthålla en fortsatt musikkarriär på?

Mer läsning

Annons