Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nöjesredaktionens skivtips

/

Annons

Pain

Psalms of Extincition

(roadrunner/bonnier amigo)

Betyg: 3

Elektrometal

Elaka tungor brukar ibland jämföra Pain med E-Type, men likheterna är inte mycket större än att båda har använt Mikkey Dee som trummis. Framför allt är den ena en sopa, medan den andra både har en grym sångröst och låtskrivarkunnande.

Efter de hypereffektiva brottarhittarna och Ozzy-flirtarna på förra skivan Dancin with the Dead skruvar Peter Tägtgren nu åt tumskruvarna rejält. De aggressiva, tuggande gitarrerna har en mer framträdande plats och han spottar ur sig arga texter om, ja saker han är förbannad på helt enkelt (ytlighet, silikonbröst etc). De klistriga refrängerna är färre, på gott och ont, även om de finns. Singellåten Zombie Slam och den Ministrydoftande Bitch hör till de bästa låtarna.

Men allt är inte vilda mörsarattacker. Popkänslan är intakt i exempelvis Clouds of Ecstasy och Does it really matter. När han kranar på med sin känslosamma sida i exempelvis titelspåret landar han faktiskt ofta i närheten av ryska popduon tAtU. Ja, Tägtgren plockar influenser från ställen som går utanför schablonbilden av vad den vanlige hårdrockaren kan tänkas gå loss på. Björk till exempel och covern på hennes I Play Dead är oväntat lyckad, mäktig och mångbottnad. Omslagets röda skjorta och svarta slips måste vara en blinkning åt Kraftwerk, en gång många hårdrockares favorithatobjekt.

Sådana saker gör det lätt att gilla Pain. Kanske mer än man borde ibland.

ANDERS GUSTAFSSON

Nine Inch nails

Year Zero

(universal)

Betyg: 3

Rock

Om förra skivan With Teeth var en organisk rock’n’rollplatta (allt är relativt) så återkommer Nine Inch Nails redan efter ett par år med dess raka motsats - en i till stora delar elektronisk historia som brusar, sprakar och knastrar. Och ibland rockar, kanske man ska tillägga.Trent Reznor har övergett djuplodandet i det egna psyket till förmån för en dystopisk framtidsskildring av ett totalitärt USA. En konceptskiva på ett tema som passar NIN som handen i handsken. Eller borde göra. Faktum är att intrycket är lite blekt. Trots att skivan domineras av mörka stämningar och full med oväsen, konstiga ljud och klösiga gitarrer (samt faktiskt även lite lättsammare, funkiga tongångar) så känns den aldrig så subvesiv som Reznor vill att den ska vara.

ANDERS GUSTAFSSON

SLAGSMÅLSKLUBBEN

Boss for leader!

(Djur and Mir/EMI)

Betyg: 1

Dataspelselektronika

Det blippar och bloppar om Slagsmålsklubben. Sju killar som lär komma att känna sig rejält missförstådda av recensenter på dagstidningar i Dalarna - ja, i alla fall en. Där Silverbullit inkorporerar element från 80-talets dataspel på ett subtilt sätt finns det en hoper akter som gör ren bitpop och annat av spelljuden. Malcolm McLaren brukar imponera på designjournalister med sitt tugg om ämnet. Problemet är att Slagsmålsklubben missar solar plexus - gång på gång. Det är bara lätta jabbar från de till Berlin utflyttade svenskarna. Nere för räkning? Ja, men av ren utmattning, inte av några tekniska poäng.

TIMO KANGAS

Kristofer Åström

"Rainaway Town"

(Startracks/V2)

Betyg: 4

rock

Man vet att det är Kristofer Åström man har att göra med när redan de första textraderna handlar om övergivna hjärtan, alkohol och smärta. Och de nio följande låtarna går i samma spår. Lagom till sjätte skivan har det gamla Hidden Truck-bandet bytts mot ett Rainaway-dito. På köpet verkar Kristofer ha fått tillbaka både det fokus och den där nerven som präglade hans tidiga skivor. Han rör sig fortfarande till stor del i det dystra americanaland han gjort till sitt, men det låter tydligare, luftigare och bättre än på länge. Kanske behövs det helt enkelt en dos rock för att få de tunga texterna att svänga.

JESSICA DALMAN

Billie the vision and the dancers

Where the ocean meets my hand

(Love will pay the bills)

Betyg: 3

pop

Jag skulle gärna vilja skriva att det här är den enda popskivan som behövs just nu. För när Billie the vision är som allra bäst är de som en vacker svensk sommarvisa: moll och dur blandat tills halsen snörps ihop. Och deras tredje platta är euforisk indiepop fulladdad med trumpet, körer och vingliga texter om Pablo och Lilly och om hur det är att turnera med The Pipettes. Men. De fenomenala melodierna saknas. Här finns igen ny Summercat att älska, även om det finns många låtar att tycka om. Det är trevligt, men det räcker inte en hel vår. Det räcker inte ens till slutet av april att Hello Saferide hjälper till på Overdosing with you. Enligt bandet själva var det en plan att göra en sämre skiva än de tidigare två. Och på så sätt kan man säga att de har lyckats.

JESSICA DALMAN

Laakso

Mother, am I good looking?

(V2/BAM)

betyg: 4

pop

Ljust, glammigt och schlager låter det när Laakso släpper tredje albumet Mother, am I good looking? Albumet är radiohitmättat men rör sig samtidigt obönhörligt i indiepopland. Förra albumet My Gods från 2005 innehöll några riktiga höjdarspår och Laakso fortsätter att övertyga. Ena stunden bjuds vi på Ola Salo-drivig partydänga och i nästa lyssnar vi till Markus Krunegårds och Peter Jöbacks duett Italy vs Helsinki - en storslagen rymdballad i bästa Di Leva-anda. Markus Krunegårds originella stämma stänker lite välbehövlig svärta över anrättningen emellanåt. Helt klart en platta att förgylla både bilfärder och gardenpartys med under våren och sommaren.

FREDRIKA HILLERVIK

Avril Lavigne

The best damm thing

Sony BMG

Betyg: 3

Rock

Det här är en skiva för alla dem som känner att de har hela världen emot sig. Men ibland växlar Avril Lavignes pubertala och punkrockiga agressivitet om och påminner mer om cheerleader-musik eller ett soundtrack till ungdomsserien O.C. Säkert kommer hennes hit "Girlfriend" spelas på sommarens alla megadiscon, det är slagfärdigt och målmedvetet, musik man kan hoppa jämfota till på dansgolvet utan att känna sig dum. Låterna bygger mycket på skrikande körer, hårda gitarrtakter, ett koncept som upprepas i låt efter låt och tar udden av det hela. Men hennes förra skiva sålde i 8 miljoner exemplar och det är ingen tvekan om att siffran kommer upprepas.

Anna-Karin Sandström

PATTI SMITH

Twelve

Columbia

Betyg: 3,5

Rock

Hippietanten, som Johnny Rotten benämnde henne för trettiotalet år sedan är tillbaka ett album med andras låtar. En del förväntade, andra mindre så. Att Patti gör Beatles, Jimi Hendrix, Dylan, Neil Young och Doors är väl knappast någon chock. Fyra av skivans tolv låtar gavs ursprungligen ut 1967, året Patti fyllde 21. Stones-låten Gimme shelter låter ganska exakt som The Soundtrack Of Our Lives, komplett med melankolisk slidegitarr av Tom Verlaine. Minst väntade valen är Everybody wants to rule the world (Tears For Fears), Midnight rider (The Allman Brothers Band) och avlidne maken Fred 'Sonic' Smiths gamla favorit The boy in the bubble (Paul Simon). Det mesta låter bra; ofta är det halv- eller helakustiskt. Patti håller de flesta pretentionerna stången och den där rösten kommer jag bara inte undan. Det märks att Patti brinner för de här låtarna och anser deras texter vara av vikt.

TIMO KANGAS

W.A.S.P.

Dominator

(Demolition Records/Sound Pollution)

Betyg: 4

Hårdrock

Trött på den egna regeringens politik bestämde sig Blackie Lawless för att författa en konceptskiva om amerikansk imperialism. Resultatet blev Dominator och är W.A.S.P.:s bästa alster sedan 1992 års mästerverk The Crimson Idol. Musiken låter förvånansvärt fräsch och som alltid imponerar Blackies fantastiska röst. Några svagare, om än inte dåliga, spår samt snål speltid gör dock att Los Angeles-kvartetten missar full betygspott. Dominerar mest gör hotfulla Mercy, mäktiga Take Me Up, bedårande och dynamiska semiballaden Heaven’s Hung In Black samt The Burning Man - vars refräng begåvats med en så fängslande melodislinga att Sing Sing bleknar i jämförelse. Hårdrock av denna kaliber borde beläggas med en fridlyststämpel, eftersom den är tämligen sällsynt på den här sidan av 2000-talet.

Jonas Wettmark

Mer läsning

Annons