Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ninas utstrålning bländar

Annons

The Cardigans, Hawaii, Torsdag 00.00

Vad som började lite trevande artade sig ganska snart till en mäktig och på alla sätt bra spelning. Nina Persson och de andra kanske inte är världens mest underhållande liveband, men de tillför ändå musiken något extra på scen. Kanterna blir vassare och karossen blir inte lika strömlinjeformad.

Och som frontare har Nina Persson en utstrålning som det är svårt att sätta fingret på. Hon är avmätt cool och har väl "det" helt enkelt. Peter Svensson bidrar med ett bitvis ruggigt bra gitarrspel.

The Cardigans är som bäst när de står med bootsen som mest brett isär och när det sockersöta blandas med salt.

De plockade mest låtar från de senaste två plattorna, och inte mig emot. Framför allt materialet från Long gone before daylight, funkade utmärkt, som Live and learn, For what itÕs worth och YouÕre the storm. Några äldre nummer fanns det också plats för. Bland annat spelade de Lovefool för första gången på sex och ett halvt år.

-Den har legat långt ner i någon vinkällare och mognat till sig så att den smakar smarremums, sade Nina Persson.

Den fann sig förvånansvärt bra tillsammans med det övriga materialet och lättade upp det melankoliska känsloläget en smula. Men det var inte den publiken helst ville höra. I särklass störst jubel drog dock extranumret My favorite game ner. För en gammal Kissfan värmde det naturligtvis att de gjorde inte mindre än två avslutningar med tydliga referenser till de gamla gubbarna. I need some fine wine... toppades med en klassisk Love Gun-virvel och My favorite game klingade ut à la 100000 Years.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons