Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nationalismen lever vidare

Annons

Varken första eller andra världskriget förmådde avprogrammera storserberna. Under 90-talet dödades en kvarts miljon på Balkan, på grund av samma storserbiska dröm som Princip mördade för.

Så sent som i går avgjordes Serbiens presidentval mellan demokraten Tadic och ultranationalisten Nikolic, som för en vecka sedan utslungade att "vår dröm är Storserbien", en paroll i rakt nedstigande led från de sammansvurna 1914.

Så säg inte annat än att skotten i Sarajevo ljuder ännu i dag.

Men då, den 28 juni 1914, kunde ingen ana sådana konsekvenser. Tvärtom!

Offren, kejsarens brorson, tronföljaren ärkehertig Franz Ferdinand och hans hustru, sörjdes av få. Han sågs som en reaktionär krigshetsare. Skönt att bli av med honom, var en allmän känsla i Österrike-Ungern, dit Bosnien och Sarajevo hörde.

"Ingen här bryr sig om ärkehertigen och hans hustru", rapporterade den brittiske Wien-ambassadören. "I staden inga sorgeyttringar, i Pratern (nöjesfältet) snurrar karusellerna, hos oss i Ginzing hörs musik överallt."

Kejsaren själv, Frans Josef, beordrade "en tredje klassens begravning" och förbjöd kungahusets medlemmar att skicka kransar eller blommor.

I resten av Europa mottogs dödsbudet med likgiltighet eller lättnad. I Rom applåderade publiken i en biograf, när nyheten kungjordes. Från St Petersburg rapporterade en ambassadör om "lättnad över att en så farlig person inte längre var tronarvinge".

Hur kunde ett attentat mot en så illa sedd person leda till ett världskrig? Till miljoner döda och tre kejsardömens fall?

Svaret benas ut, dag för dag, ibland minut för minut, i den brittiske statsvetaren Clive Pontings bok Tretton dagar. Den är en på arkiven byggd inifrån-skildring från de olika huvudstäderna av hur man agerade, alltifrån skotten till krigsutbrottet, med koncentration på de sista två veckornas katastrofala felbedömningar.

Ingen ville världskrig.

Österrike-Ungern trodde sig ha fått en gyllene förevändning att ostört kunna kväsa de farliga serberna och därmed få lugn på Balkan. Det skulle ske med ett högst begränsat fälttåg.

Ryssar och engelsmän mumlade så otydligt att dubbelmonarkin aldrig förstod att den lekte med elden. Även dess bundsförvanter i Tyskland missförstod läget. I början.

När tyskarna äntligen insåg att österrikarnas planerade lilla manöver skulle leda till ett alleuropeiskt krig, drabbades man av tingens förtretligheter. Tyskarna ville varna och dra i nödbromsen. Men den fungerade inte.

Telegram från den ena huvudstaden till den andra tog över ett dygn, eftersom mobiliseringarna lett till att ländernas telegrafverk klippte direktförbindelserna mellan varann.

Och i krypteringsrummen rådde överbelastning. Det tog timmar att få ett utgående budskap krypterat, och timmar att dechiffrera ett mottaget budskap.

När en fredsvädjan äntligen nådde fram hade de första granaterna redan både briserat och besvarats.

Har vi lärt oss läxan från dagarna mellan Sarajevo-skotten och krigsutbrottet?

Jovisst. Den europeiska unionen, dessa ständiga ministermöten öga mot öga, de snabba sms:en makthavarna emellan, är uppmuntrande. Det blir nog inget nytt europeiskt krig av misstag.

Å andra sidan: Samma livsfarliga nationalism finns kvar. Drömmen om etnisk rensning, att slå ihjäl grannarna, lever inte bara i Serbien utan i många europeiska hörn.

I EU-valet gick de ofta fram, dessa de kanske mest arketypiska 1900-talseuropéerna, de som vill förena till exempel alla ungrare i samma nation, eller lyfta ut "främmande" element ur det "egna" territoriet.

Junilistans grånade gentlemän kommer att möta dem i den partigrupp de vill kliva in i. Vilket budskap har de med sig från sina svenska väljare?

PÄR FAGERSTRÖM

Mer läsning

Annons