Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Närapå olidlig konsert

Annons

Fokuserat, läckert och modigt inledde Gunilla Süssmann med Rachmaninov. Ur dennes "13 preludier för piano" valde hon den tionde och tolfte, av distinkt olika karaktär. Den första med eldigt uttryck och nedtonade melodiska ambitioner; den andra som Chopin på ryska, full av infall och utbrott.Ernst Simon Glaser förärades en sång av publiken, med anledning av sin födelsedag. Han tackade med att till en början framföra den unge kompositören Eivind Buenes ogripbara "Conversation with J S" som skulle inspirerats av Bachs femte cellosvit, enligt programmet "i gestik, fysiska rörelser och musikaliskt flöde". Goddag yxskaft.

För en obehagligt konservativ lyssnare, som denne recensent visade sig vara, tycks verket mest handla om att provocera och utforska gränser. Glissandon, viskande skrapningar och rent oväsen var de huvudsakliga beståndsdelarna.

Glaser och Süssmann förenades i en Francksonat transkriberad för cello och piano i vilken Glaser visade upp en kaxigt tonstark cellostämma, passande i ett högdramatiskt, högromantiskt verk, som faktiskt var på gränsen till det smärtsamt påfrestande, som hade en känslosam anspändhet som närmade sig desperation - allt förtärande intensivt framfört.

Efter paus framträdde Altera Veritas, en lettisk ensemble för två kokle, flöjt och accordeon, som har fått mycken musik specialskriven.

Kokle är ett för Lettland traditionellt stränginstrument, med resonanslåda på tre ben (en knävarianat användes också) som i tonvalör ligger i närheten av harpa och cittra. Ett verk av Mezaraups började i spännande kaos, fortsatte i kaos som inte var ett dugg spännande och avslutade ljuvligt med en folkvisa.

I ett verk av Vilums tillfogade koklespelerskorna ett skrällande ljud genom att papperslappar lades över strängarna. De spelade med klubbor och pinnar, gled med plaströr över strängarna (knappast bottleneck blues), hade plektrum av olika kvaliteter och drog också med stråkar.

Vilums verk var i stort sett olidligt.

Men Helms "Alarmclock Dreaming" var härligt humoristiskt med sin mentometer och sin avslutande ringklocka. Där fanns en hel del uttryck från rockens värld, bland annat en suggestiv, återkommande basgång. Humor och inslag av senare tiders musikstilar präglade också den bearbetning av J S Bachs "Toccata och fuga i d-moll" som avslutade konserten. Fusion var helt rätt. Och litet gladjazz.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons