Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"När som helst kan det vara slut"

/
  • Aktuell. Birgitta Lillpers fick igår mycket uppskattande recensioner för sin nya diktsamling Nu försvinner vi eller ingår. En recension publiceras på tidningens hemsida.

Annons

- Det är klart man går och är koncentrerad den dagen. Recensionerna har en yttre, praktisk betydelse. Bra recensioner leder till uppläsningar och ökad försäljning.

Att Lillpers inte läser själv är också en följd av en upplevelse på 1980-talet, när SvD:s lyrikrecensent Tommy Olofsson skrev om en diktsamling på ett sätt som får Lillpers att använda ord som "mansvåld" och att hon "nästan blev dödad".

- Han gav sig på både verk och person. Han slog mig inte med en käpp eller så, rent fysiskt, men effekten blev densamma. Jag gick sönder.

Lillpers tror att Olofsson blev hotad för att han inte förstod vad hon skrev. Det var mitt uppe i 1980-talets återklang av obegriplighetsdebatten, ett begrepp som ursprungligen användes om 40-talisterna men som decennier senare kom att förknippas med kvinnliga poeter som Lillpers, Ann Jäderlund och Katarina Frostenson.

Av Lillpers 16 publicerade titlar har elva varit lyriksamlingar. I såväl lyrik som prosa har hon samma förhållningssätt. Traditionella romaner kan man inte påstå att hon skrivit.

- Förlopp med början och slut intresserar mig inte. Jag vill inte skriva med inslag som karaktärspresentation och -utveckling. Att skriva "historier" blir en konstruerad syn på tillvaron. Livet är ju inte så. Det finns inget slut och ingen början. Livet pågår.

Birgitta Lillpers vet inte så mycket om sina läsare. Hon vet att diktsamlingarna säljs i ungefär lika många exemplar varje gång, att det handlar om en stadig krets läsare.

- Det kommer något brev ibland. Det kan vara mycket omtumlande. Att skriva är ju ett ensamjobb där man inte vet vad som händer med texterna efter att man lämnat dem ifrån sig till världen.

- När någon skriver "den här boken ändrade mitt liv" så känner jag en stor ödmjukhet.

Lillpers beviljades garanterad författarpenning, men var tvungen att avsäga sig den av skatteskäl.

Systemet, som ska garantera en grundtrygghet, kom att göra det ekonomiskt oförmånligt att jobba. Lillpers beskriver det som ryckigt och otryggt. Men hon får ersättning per boklån på biblioteken via Sveriges författarfond.

Lillpers skriver i ett särskilt rum på gården. Arbetet kräver avskildhet. Men egentligen tycker hon inte att det finns någon gränslinje mellan arbetet och livet i övrigt.

- Jag jobbar mycket i huvudet. Då kan man vara var som helst. Jag tror man lär sig det där som mamma. Att vara ute med fåren, att hålla på med åkrar och stängsel är också ett litterärt arbete. Hade jag inte det praktiska skulle jag inte kunna ägna mig åt det konstnärliga och intellektuella.

- Jag vill utgå från någonting som jag känner till i grunden. Det är en trygg utgångspunkt. Annars skulle jag bara ägna mig åt impressionism. Jag vill åtminstone ställa intrycken av världen intill det här jag kan, säger hon och ser ut över åkrarna från det högt belägna huset.

Hon beskriver sig som sträng mot sig själv, att hon inte tillåter sig säga något om något på ett grumligt sätt eller med ytliga kunskaper.

- Först nu börjar jag förstå sammanhangen i samhället. Det jag skriver får ett allt mer samhälleligt perspektiv, men jag var ingen centrallyriker tidigare heller. Jag känner allt mer för en mera direkt form än poesin - krönikor och artiklar, säger hon.

Hon anser sig ha varit rätt manifest samhällskritisk i sina texter också tidigare, men upplever att förväntningarna färgade läsningarna.

- Dikterna som jag uppfattade som politiska blev det ändå som att läsarna läste in resonemang om Gud i. Men jag är tydligare nu. Nu går inte dikterna att läsa på något annat sätt. Jag vågar påstå saker nu.

Birgitta Lillpers är inbegripen i ett planärende i Orsa kommun. En ny fabrik ska uppföras nära hennes gård. En mer civilisationskritisk hållning i hennes liv har fått direkt tillämpning.

- Det är skrämmande att se hur slumpmässigt människor med makt agerar, lättsinnigt och okritiskt.

- Det heter att vi har demokrati, men det får inte stanna vid röstandet. Hur är det med inflytandet och medbestämmandet egentligen? Mycken makt bygger på att människor ska vara oinformerade. Offentliga handlingar finns ju, men hur många begär ut dem?

- Beslut fattas i slutna rum efter ett informellt kvackande i kulisserna. Det här holkar ur demokratin. Människor får yttra sig men alla vet att det inte tjänar någonting till.

Lillpers ser processandet med kommunen som ett intellektuellt och konstnärligt projekt, som en del av sitt arbete. Hon vill inte skilja resultatet från hållningen.

- Varje sådan oppositionell hållning ger ett resultat i längden. Varje motståndsrörelse betyder något.

Driften att uttrycka sig beskriver hon som "oemotståndlig". Den har varit en kraft i hennes liv sedan treårsålderns "kludd och bilder". Under en tid spelade hon piano och tog lektioner. Men hon fann musikens inslag av prestation och uppvisning oförenlig med sitt kynne.

- Varje dag går jag med insikten om att det nu kan vara slut. Jag har väl inte haft några direkta skaparkriser och numera får jag inte panik under de tunga perioder när det inte "kommer ut" så mycket. Jag vet att det jobbar i mig ändå.

- Men kanske kommer jag att gå in för fåren istället eller ullen som jag verkligen älskar. Jag försöker se det som odramatiskt och vill att jag ska vara varse förändringen när den kommer.

- Jag hoppas att jag ser det själv, när jag börjar göra samma sak hela tiden. Rollen som författare får inte ta över. Jag tror att man kan få full tillfredsställelse av att göra vad som helst som man gör till 100 procent och som är meningsskapande.

Mer läsning

Annons