Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När blir influens plagiat?

Annons

Tom Waits har aldrig gillat reklam. Särskilt inte om reklammusiken framförs av sångare som påminner om honom själv.

I dagarna har Waits precis vunnit sin tredje rättsprocess. Den första var mot ett spanskt produktionsbolag 1994, den andra var mot Audi och den nyss avklarade var mot Opel.

Opel tvingas nu betala drygt två miljoner kronor till Waits eftersom de snyltat på hans varumärke, det vill säga hans röst.

Men är detta verkligen rimligt?

Debatt| Upphovsrätt

De senaste 30 årens undermåliga musikjournalistik har spelat en stor roll för den vitt spridda uppfattningen att framgångsrika och egensinniga musiker är ett slags gudomliga genier som aldrig behöver och aldrig använder sig av impulser utifrån.

Så är det naturligtvis inte, vilket Waits är ett bra exempel på.

Tvärtom har Waits till och med varit väldigt öppen med sitt arbetssätt, som helt och hållet bygger på att han har haft möjligheten att använda sig av gammal kultur för att skapa ny.

Genom att frikostigt remixa musiker som Mose Allison, Thelonious Monk, Randy Newman, George Gershwin, Irving Berlin, Ray Charles, Stephen Foster, Frank Sinatra och författare som Jack Kerouac, Charles Bukowski, Harper Lee, Sam Jones och Eugene OÕNeill har Waits skapat ett uttryck som han - och många andra - kallar för "eget".

Och efter 25 skivor har alltså detta "egna" blivit så "eget" att det går att hindra andra från att närma sig det och tjäna pengar på det. Fast har då inte Waits tjänat pengar på sina remixer? Jo.

Ryggmärgslogiken är med andra ord inte helt klar.

I en intervju från 1999 berättar Waits om hur man skapar något nytt från något gammalt:

Du kan ta James White and the Blacks, och Elmer Bernstein och Leadbelly-personer som aldrig skulle ha hamnat på samma scen-och sätta dem tillsammans, på en scen inuti dig själv.

Du tar din fars arméuniform, din mors påskhatt, din brors motorcykel och din systers väska och syr ihop dem och skapar något meningsfullt av dem.

Nu hävdar många att det är skillnad mellan att sno saker för att sälja skivor och att sno saker för att sälja bilar.

Men det beror i så fall bara på att vi tycker att den ena försäljningen (skivorna) är "god" och den andra (bilarna) är "ond", alternativt att det ena verket är meningsfullt medan det andra inte är det.

Om vi i stället ser på verken som musikstycken, är det faktiskt svårt att hävda att det ska vara tillåtet för Waits att remixa, men förbjudet för upphovsmannen bakom reklammusiken.

Det är fullt tänkbart att det finns lyssnare som tycker att reklammusiken är mer meningsfull än förlagan Waits, på samma sätt som det säkert finns folk som tycker att Waits förlagor är mer meningsfulla än hans egna verk.

Den viktigaste frågan handlar dock inte om detta enskilda fall, utan om morgondagens kulturarbetare. Waits har frikostigt snott från artister från 20-, 30-, 40-, 50- och 60-talen.

Vi är många som är tacksamma över att han har haft den möjligheten, eftersom vi gillar hans remixer. Men risken är stor att morgondagens artister inte kommer att kunna använda sig av influenser på samma sätt.

Är det värt de två miljoner kronor som Waits nu tänker skänka till välgörenhet?

ANDERS MILDNER

Mer läsning

Annons