Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När bilden inte längre stämmer

Annons

Alla som brukar se fotboll på tv känner säkert igen orden när tränaren visas i närbild: "Visst ser han orolig ut. Och skulle han inte det? Spelet fungerar ju inte alls."

Den allvetande kommentatorn har talat, men vet han verkligen varför tränaren ser så bekymrad ut? Ett uppslitande gräl hemma innan han åkte till matchen? Magsår? Ingen biljett till Dylan-konserten? Något annat?

Ingen aning, men det har inte kommentatorn heller. Ett exempel på en alltför snabbt och alltför enkelt tecknad bild, byggd på fantasi och föreställningar.

Att någon eller något visar sig ha helt andra egenskaper eller vara annorlunda mot vad man dittills uppfattat, har alltid fascinerat mig. Jag snuddade vid det i förra krönikan när jag nämnde den självupptagne egoisten som plötsligt visade ödmjukhet eller empati.

Det betyder förstås inte att bilden av personen spegelvänds. Snarare att den blir mer sammansatt, att den kompletteras och breddas, blir mer komplett men också mer komplex. Och framför allt, mer sann.

För det finns många tillfällen då den med förutfattade meningar ritade inre kartan och verkligheten inte stämt överens. Ett handlar om just det här, att skriva och att älska att skriva.

"Han är sträng. Stenhård." Omdömena, byggda på illa underbyggda rykten, var redan en sanning. Det skulle sannerligen inte bli nådigt i klassrummet med den nye läraren. Sexan skulle bli en pina.

Höstterminens första dag kom. Skolbilen kom. Ingen återvändo. Visst var han sträng. Stenhård. Eller var han? När den påföljande vårterminen var slut kändes det kluvet att behöva lämna folkskolan för att börja realskolan.

Läraren, låt oss för enkelhetens skull kalla honom Hellberg, hade varsamt eldat på min lust att skriva. Han hade på allvar fått mig intresserad av språket, hade gett mig den grammatiska grund som jag fortfarande står på. Och den har sällan sviktat, tack vare Hellberg.

Än i dag har jag kontakt med honom, dock alltför sällan. Nu pensionär, men fortfarande inspirerad, med humor och - banne mig - med samma utseende. Men den stenhårda strängheten saknas. Fortfarande.

Ibland har man skapat en bild som man innerst inne vet är fel. Den kanske stämde en gång, men med åren har personen växt ur den och förändrats. Ändå vill man på ett vis ha den gamla bilden kvar, men samtidigt också acceptera den nya.

Jag tänker förstås på våra barn. De små och värnlösa som kryper upp i knät och söker tröst, som glada kommer springande mot en när man öppnar ytterdörren, som kräver omedelbara svar på alla möjliga och omöjliga frågor, som ska sitta nära i soffan och höra högläsning eller se på tv.

Barn växer upp, men förblir barn långt efter att de inte längre är det. Bilden tycks vara ritad med åldersbeständig färg, omöjlig att förändra. Men till slut kommer stunden. Vid vår senaste resa gick det inte längre att blunda. Den här gången var det hon som kunde språket, inte jag. Ansvaret låg på henne. Och hon fixade det galant.

Det gick inte längre att lura sig själv. Med ett visst vemod, men mest med glädje, fick jag rita om bilden.

BO JOHANNESSON

Mer läsning

Annons