Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När Älvdalen var rock&#39 n&#39 roll

Annons

Älvdalen är onekligen en ganska isolerad plats. Så isolerad att några lokalpatriotiska språkvårdare påstår att den fullkomligt obegripliga dialekt som talas i bygden - älvdalskan - fortfarande påminner om något slags urtida vikingaspråk. Det är väl önsketänkande, men dialektentusiasternas teori ger i alla fall en fingervisning om att det kanske inte hänt så värst mycket i Älvdalen under årens lopp. Att man är lite försiktig med impulser utifrån.

Men runt midsommar 1957 sprang Älvdalen plötsligt förbi sin samtid. I alla fall musikaliskt. Byns dragspelsfabrik befann sig i ekonomisk kris. Efter en misslyckad försäljningsresa till USA kom Karl-Erik Hagström hem och började tillsammans med bysnillet Holger Berglund bokstavligt talat bygga om dragspelen till elgitarrer.

Av plexiglas, pärlemor, remsträckare och guldcelluloid skapar de modellerna Hagström Standard och Hagström Deluxe, två elektriska glitterdrömmar som skulle bli starten på en 25 år lång produktion vars betydelse för svensk popmusik knappast kan överskattas. Hagström elektrifierade svensk musik.

När Elvis Presley tio år senare, mitt under sin comebackshow "NBC TV Special" 1968, lånar en gitarr från den inhyrde gitarristen Al Casey och börjar jucka inför en hänförd amerikansk nation så är det en Hagströmgitarr han håller i. En Viking II närmare bestämt.

Enligt trummisen Hal Blaine ansåg Elvis att det var en "lyckogitarr".

På tio års tid hade Hagström vuxit till ett världsmärke som utrustade artister som David Bowie, Frank Zappa, Roxy Music, Noel Redding och Abba. Och många år efter att de slutat tillverkas skulle Kurt Cobain, Bob Hund och för all del Mudhoney, Whale och även Sahara Hotnights spela på samma slitstarka elgitarrer från Älvdalen.

AB Albin Hagströms kontor, Dragspelsvägen, Älvdalen:

På dörren till kontoret, som 71-årige Karl-Erik Hagström fortfarande besöker dagligen, står det "marknadsavdelning".

Ett desorganiserat museum av Hagströmförstärkare, gamla reklamaffischer och bandekon fyller korridoren. Drivor av gitarr-skisser och pärmar med ordersedlar och produktionsserier fyller hyllorna. Och inget förutom postorderdatorn som står oupppackad på golvet, och Karl-Erik själv, tycks ha kommit dit efter 1983, då den sista gitarren lämnade fabriken.

Vad var ditt jobb, när du började i firman?

- Att göra marknadsundersökningar i Amerika för dragspel. Och jag kom ganska snart underfund med att det inte fanns någon marknad för dragspel i Amerika.

Hur gick du tillväga?

- Jag köpte en Plymouth i New York och så åkte jag till varenda stat utom Hawaii och Alaska. Jag hade bilen full med dragspel som jag skulle sälja och leva på. Jag höll på att svälta ihjäl. Det fanns ingen marknad för dem, sade de. Jag tror inte att jag sålde mer än ett eller två. Den största efterfrågan var på akustiska gitarrer. Så vi tog dit en svensk gitarr av märket Bjärton och kallade den för Hagström.

Var det kris i företaget?

- År 1952, samma år som min far dog, gjorde vi väl en 15 000 dragspel. Sedan kom ju Beatles och Presley och så var det slut med dragspelsutövandet. Intresset minskade. 1967 sålde vi bara femhundra stycken. Elgitarrer var ju den enda chansen vi hade.

Vem gjorde den första prototypen?

- Det var vår dåvarande produktionschef Holger Berglund, som föreslog det. Ritningarna är daterade 1957.

Vem designade gitarrerna?

- Holger Berglund, till att börja med. Allteftersom vi sålde mer och mer till Amerika så blev det fler och fler amerikanska önskemål om utseendet på gitarrerna.

Vad designade du?

- Den enda design jag gjorde var en Hagström Deluxe-bas. De hade sett likadana ut hela tiden så jag tänkte att vi fräschar upp dem lite, ungefär som ett fruntimmer som tar på sig smink. Men vi gjorde designen efter lokala förutsättningar. Bara för att det såg bra ut i Älvdalen var det inte säkert att det såg bra ut i New York.

Vad ville amerikanerna ha?

- Tja... det skulle se dyrt och fint ut. Och inte kosta för mycket naturligtvis. De första modellerna vi gjorde var Hagström Standard och Hagström Deluxe. Det var inget glitter på Standard.

Tycker du inte själv att det är lite märkligt att idén att bygga elgitarrer uppkom just här i Älvdalen?

- Älvdalen är känt för sin hantverksskicklighet. De uppfann träskruven här. Så hade de den här vankelmotorn som också var gjord här. Det har funnits många bysnillen här av någon underlig anledning, till exempel Tenn-Lars. Han gjorde en massa uppfinningar. Stjärnkikare, fotoapparater och allt möjligt.

Vilken marknad prioriterade ni?

- Den amerikanska. Den svenska marknaden var obefintlig.

Fanns det inga svenska popband då?

- Jodå, det fanns ju de här Spotnicks och Tages. Streaplers hade vi som "märkesförare". Vi tog kort på Björn Skifs när han kom hit med Slam Creepers och ville bli sponsrade. Men de spelade så förbannat dåligt så de fick inte låna några instrument.

På 60-talet exploderade intresset för elgitarrer i USA. Hur påverkade det er?

- Det var i samband med Beatles och Elvis. Det exploderade så att gitarrerna tog slut. Vi var de enda som kunde leverera i början, men snart hade även vi ett års leveranstid. Affärerna började beställa hundra, tvåhundra... och sedan tusen stycken. Vi kunde inte leverera - ingen kunde leverera.

År 1964 köpte agenten Unicord ensamrätten till Hagström i USA. Men vi sålde till Guild, en annan agent, ändå. För att vara diskreta kallade vi de gitarrerna för Cromwell i stället för Hagström.

Du har sagt att gitarrerna i allmänhet blev för bra till slut.

- Hahaha, ja de gick aldrig sönder. Våra agenter gav oss en lågprisimage från början, vilket gjorde det svårt när vi skulle höja priset. På slutet var de fullt jämförbara med de bästa av Fender och Gibson. De har ett högre andrahandsvärde i dag än som nya, när vi sålde dem.

Kurt Cobain lyckades i alla fall slå sönder en Hagströmgitarr.

- Det ska han ha medalj för! Hur lyckades han med det egentligen? Man kunde köra över dem med bil utan att de gick sönder!

När fick du veta första gången att Elvis spelat på en Vikinggitarr? Visste ni något innan?

- Nä, ingen visste något innan, men jag såg ju tv-showen. Men det var ingen som var intresserad av att skriva något om det.

Träffade du Elvis någon gång?

- Nej, det gick inte att komma i närheten. Vi försökte tillsammans, Fender och vi, att genom bekantas bekantas bekanta komma och träffa Elvis både privat och efter någon konsert. Men det var för många "goons around", sade Fender.

Varför lade ni ner?

- Japanerna tog över. De hade planlagt det hela som Pearl Harbor. De planerade i tio års tid. Sedan, på bara ett år, hade de ihjäl marknaden för många andra fabrikanter. Våra råvarukostnader motsvarade deras tillverkningspris. När det blev för dyrt i Japan, då skickade de grejerna till Korea. Nu håller de på i Kina.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons