Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mysigt med Kalle i Dalhalla

/
  •  Foto: Karin Rickardsson
  • Bäst. Orsa spelmän är så bra att recensenten nästan missar deadline.  Foto: Karin Rickardsson
  • Kalle i tornet. Med ett imponerande scenbygge och en avslappnad huvudfigur blev kvällen både trevlig och trolsk.  Foto: Karin Rickardsson
  • Närkamp. Kalle Moraeus och Bengan Jansson möts i en musikalisk duell.  Foto: Karin Rickardsson

Annons

Kalle Moraeus sätter stämningen för kvällen när han dyker upp som en liten skogsmulle och försynt klättar upp i älgtornet med fiolen. Han är nedtonad och intar scenen med en självklar avslappnad stil. Det känns hemtamt och mysigt från första ton.

Att han och hans Hej Kalle är tightare än ett par spandexbyxor gör sitt till för att skapa magisk stämning i kalkbrottet. Och när Orsa spelmän kliver ut och river av en våryster Julfemma, där tonerna verkar kasta sig ut i pur glädje. Då är kvällen igång.

- Det här är min drömkonsert, säger Kalle ödmjukt.

Och ja, med de vännerna: kan det bli annat än bra och trevligt?

Dansarna gör en sensuell tango, som är lika vemodig som skogen bakom. Och till och med dirigenten i Dalasinfoniettan är klädd i avspänd flanellskjorta.

Men allt är inte lika kul. Kvällens stora besvikelse blir att Sissela Kyle ställt in på grund av sjukdom. Ersättaren Sussie Andersson gör en variant på Maria Möllers imitationsnummer och det är ganska roligt, men inte så mycket mer.

Kvällens speciella gäst Lisa Miskovsky skämtar friskt om att hon alltid anses vara för snäll. Säga vad man vill, men det lyfter aldrig riktigt. Trots att hon spelar singeln Mary och tar i allt vad hon kan för den gravida magen, så vill det aldrig riktigt lyfta.

Och det blir lite för segt mot slutet av första akten (den enda recensenten hann se). Det är helt för lite folkmusik och för mycket annat.

För inget slår Orsa spelmän. När de spelar en mäktig och trolsk Visa från Venjan är det som om stråken drogs över alla hjärtats strängar.

Och när de avslutar första akten med Födelsedags vals till Mona, då går det för första gången ett lyckligt oooh genom publiken.

Mer show än så behövs inte.

Mer läsning

Annons