Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musikfest i Gropen

Annons

Vid början av kyrkvallen står föreningslivet uppradat i små träbås. Flygblad och information delas ut. Jag får ett blågult kort med Åhls sockenvapen och barnen får färgglada ballonger.

När klockan närmar sig sju rasslar det till framme vid scenen och en ett led med trummande unga trummar igång. Sedan inleder Tällberg Forums grundare Bo Ekman kvällen och de obligatoriska talen tar vid. Tonen är både allvarlig, men varm och öppen. Christer Wahlbäck (Sparbankssiftelsen) inleder och kopplar i sitt tal enkelt och ledigt samman det globala med det lokala. Jobben, klimaten, sjukdomarna, allt hänger samman, världen krymper samman, kommer närmare. I detta måste vi lära oss mer, manar han.

Landshövdingen Ingrid Dahlberg talar från det mer lokala perspektivet och hennes tal nära nog drunknar i kurbitsar när hon brer på om det fantastiska som finns i Dalarna. Det är blir tyvärr till slut lite för mycket av reklam och dalapornografi.

FN: s tidigare vice generalsekreterare Hans Corell håller ett minnestal till Dag Hammarskjölds ära, och påminner om att kvällens konsert lika mycket är en hyllning till denne, som det är en öppning till Tällbergs Forum. Corell använder stora ord, men gör det med ledighet och engagemang. Han sätter fokus på det personliga, det man som medmänniska kan göra. Att ständigt vara öppen och att se andras livssituation. Och vikten av att bry sig om, att släppa egoismen och istället fråga sig vad man själv kan bidra med. Det är en fin stund och en fin hyllning.

Sedan fyller Ale Möller och hans band scenen och visar att gränser mellan människor lätt suddas ut med hjälp av musik: språket som alla kan förstå.

Mamadou Sene sjunger en kraftfull hälsning från Västafrika. Språket förstår jag inte, men rytmen och kraften i sången går rakt in i hjärttrakten. Ale själv springer omkring på scenen och hoppar högt. Det plockas fram fioler och munspel och grytan hålls kokande medan vi flyttar oss från Västafrika till Sverige. Vi får schottis och polska och Ale skriker "Vi har en underbar kväll - om ni inte redan har insett det!"

Maria Stellas sjunger en sång om en man som faller ur ett träd, på grund av att han är förälskad. Det är kärlek när det är som allra vackrast och vacker och uttrycksfull är också hennes röst. Det blir vacker stämsång och Stellas skakar sina höfter och Ale böjer och glider och krumbuktar med sitt dragspel.

Sedan kastas vi in i en vals, för som Ale förklarar behöver man "spela vals åtminstone en gång i veckan". Den heter Mitt stora skägg och tillägnas den kanadensiska basisten. Den är svårdansad och bandet smäller och stampar och slår på sina instrument. Ale är glad i hatt och vit kostym och studsar omkring på scenen. Han ber oss om applåder och småskojar. Det är drag och röj och musikalisk mix är den är som allra roligast och bäst.

Första gästen är Lisa Nilsson, som barfota dansar in på scenen. Det sjuder av liv i bandet bakom henne, medan hon berättar historien om Viola. Det är rakt på sak om livets svåra. När Lisa sedan börjar sjunga är det med stor känsla och med en stor röst. Lisas mjuka stämma blir den mjuka famn hon i visan bjuder Viola (och alla oss andra).

Där Lisa slutar sjunga tar Maria Stellas vid och visan om Viola blir ett vidunderligt vackert. Möte mellan vemodet i folkvisan och kraften i det multimusikaliska sjumannabandet bakom Lisa.

Anne Sofie von Otter kommer ut på scenen och förenar sig med Lisa i en smäktande sång om kärlek och vid kanten av publiken dansar ett par en stilla vals i uppförsbacken. Anne Sofie har stor känsla i rösten, det är trolskt och det ljuder från stora gröna vidder.

Den tredje gästen, Louise Hoffsten, tar med sig bluesen in på scenen. Nyss hemkommen från Memphis, Tennesse prövar hon för första gången att sjunga nya sången Like Babylon för första gången inför publik. Det är återigen vackert och känslofyllt.

Möte på möte på möte följder på varann. När Louise lämnar scenen tar Ale fram sin sälgpipa och Yakumbé från Rinkeby dansar in på scenen. Det blir party direkt när storstad och skog möter varandra. Det blir handklapp, handviftanden och lite, lite dans framme vid scenens kant. Gränsen mellan fiol och hängiga hiphopbyxor suddas effektfullt ut och kvar blir detta möte.

Gränserna är så tunna, så lätta att sudda ut denna kväll.

Spelglädjen pumpas ut från scenen och värmen sprider sig när solen har gått ned. Mamadou dansar omkring på händerna och de andra följer efter med virvlande, halsbrytande breakdance. Basisten lämnar sin plats och ger sig in i en bejublad rumpskakning, medan Ale själv står och myser.

Det är en fin kväll, en vacker kväll, en varm kväll. Jag tvingas gå i pausen för att hinna innan deadline, men festen den fortsätter. Och denna kväll binds världen och människan samman - med musik, med toner, med sjungna ord.

JESSICA DAHLMAN

Mer läsning

Annons