Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musikbetygens falska matematik

Annons

Timo Kangas

Siffrornas illusioner

krönika. Att betygsätta skivor kan vara en bitch. Siffrorna på papperet får större betydelse än själva orden.

Siffermagi. Ordning ur kaos.

Raka linjer rakt ut ur känslolivets mångförgrenade vägsystem. Väl asfalterade är de svåra att riva upp. De ligger där i all sin svärta, tills solen bleker dem likt motorvägens grånande asfalt.

Men musik är mer organisk än så.

Även om man laddar hem identitetslösa ettor och nollor via den digitala motorvägen finns det alltid hotroddade hjärtmuskler som pumpar under karossen. Den skinande blanka produkten från det bilfabriksaktigt löpande bandet har förhoppningsvis förmågan att ta med oss på en musikalisk resa.

Det är bara att spänna fast säkerhetsbältet och provköra.

För ett tag sedan släppte Mazzy Star-damen Hope Sandoval och hennes nya, alldeles korrekt betitlade, kompband The Warm Inventions sitt debutalbum. Jag hade då ännu inte hunnit göra "Bavarian Fruit Bread" till en så

betydande del av min vinter, så det blev "bara" 3,5 i betyg.

Nu har musiken, den hypnotiskt viskande drömmusiken blivit en så viktig pusselbit i min tidräkning att den platsar högt däruppe bland årets toppar. När musik träffar en så kraftigt är det bara att leva på Hope.

Flickvän i badkar med levande ljus och Hope Sandoval i bakgrunden.

Sömnlösa nätter då Hope varit mitt ankare och sänkt mig ner i sömnens rike. Sällan har jag somnat till en skiva så ofta som till denna och då är det bara i positiv mening. Jag kan inte lyssna mig mätt på "Bavarian Fruit Bread". Skulle snarare lätt kunna stoppa i mig en skiva till.

På samma sätt hann Nick Lowe och hans "The Convincer" bli en av årets officiella toppar, "trots" en fyra i recensionsbetyg. Veteranen hann till och med klättra förbi nykomlingen och högoddsaren Ed Harcourt när året var

till ända.

Allra värst är det med återutgivningar och "best of"-samlingar. Marvin Gayes klassiker "What´s Going On?" återutgavs i fjol i en flådig "deluxe edition", som dubbel-cd med påkostat omslag och hemult många extralåtar och versioner. Plötsligt var det svårt att säga vad paketet var värt. Själva originalalbumet var ju redan en femma, nej en femetta - en av världens bästa skivor.

Tarvar en dylik deluxe-delight ett lägre betyg för att den är utspädd med ballast och överkurs?

Hur göra?

What´s going on?

Samma sak är det med musik och album som man redan är van vid i en annan form. I den digitala tidsåldern stuvas alla redan formstöpta vax om i nya, inte alltid lika lysande, kombinationer.

En liknande deluxe-frisbee kom nyligen med The Who. "Live At Leeds" räknas enligt de där jobbigt tunga historiska facitböckerna till ett av rockens stora livealbum.

Nu finns denna live plötsligt reinkarnerad. Förvisso känns många av dragen igen, men tilläggen och låtordningen gör att reinkarnationen känns som vore den redigerad av en revisionist.

En regressiv reaktion måhända, men

den nya, förlängda versionen borde väl ändå inte kännas som "den förvrängda versionen".

Man trodde verkligheten var annorlunda, men så står man där med lång näsa.

Likt en annan Pete Townshend.

Fast kan man egentligen räkna och tävla i musik på det här viset?

Snart stundar melodifestivalen så det verkar inte bättre.

Det börjar likna matematik, banne mig.

Mer läsning

Annons