Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Virve Ivarsson: 7 melloklipp som påminner oss om det bästa som gått förlorat i Melodifestivalen

Annons
Virve Ivarsson drömmer sig tillbaka till en tid när svenska folket trodde på sig själva, då kvinnor fick vara osympatiska i alvöron och pausunderhållningen fick en att gråta av skratt i stället för av skam. Foto, bakgrundsbild: Janerik Henriksson / SCANPIX. Bilden är ett montage.

Det kan vara svårt att tro – men en gång i tiden hade faktiskt Melodifestivalen låtar som kändes genuina, artister som inte var kända sedan tidigare och pausunderhållning som fick en att gråta av skratt i stället för av skam. Virve Ivarsson listar sju melloklipp som påminner om underbara saker som gått förlorade i Melodifestivalen.

1.       Vår tro på oss själva – ”This is my life” – Anna Bergendahl (2010): Jag vet inte riktigt varför, men varje gång jag ser Anna Bergendahls framförande av ”This is my life” i Melodifestivalen så fylls jag av en så stor känsla av befrielse.

Det är bara något så härligt i att se och höra en ung tjej sjunga om att hon ska ta för sig av livet och älska sig själv som hon är – och med att hon gör detta med en kanonröst, en avskalad scenografi och en överbubblande livsglädje.

Bidraget blev Sveriges bidrag till Eurovision 2010 men när det inte alls gick bra för låten där greps Sverige av panikartat självhat och gav den internationella juryn mer makt för att något liknande aldrig skulle kunna ske igen.

Klippet är dock för alltid en påminnelse till Sverige om hur härligt det kan kännas att tro på sig själv – och skita i vad resten av världen tycker:

2.       Vårt självbestämmande – ”Hold on” – Nano (2017): Denna själfulla trestegsraket till låt fick flest röster av svenska folket förra året men förlorade ändå – tack vare just att vi gett mer makt åt internationella juryn.

Den fick därför aldrig komma till Eurovision – men däremot sjöng Nano den på Sergels torg efter terrorattacken mot Åhléns på Drottninggatan. Det är svårt att föreställa sig att det bidrag som Sverige i stället skickade till Eurovision – Robin Bengtssons Dressmanreklamslika ”I can’t go on”  – hade passat lika bra i det sammanhanget.

Ironiskt nog går också hela texten till ”Hold on” utmärkt att läsa som en uppmaning till svenska folket att hålla fast vid sin tro på sin kapacitet att välja bidrag själva (”You gotta have some patience and believe you’re gonna make it, gotta hold on” etcetera). Så lyssna och tagga till på en revolution mot internationella juryn! :

 

3.       Möjligheten för icke-kändisar att delta som artister – ”Trying to recall” – Marie Lindberg (2007) – Marie Lindberg är musikläraren som skickade in sitt bidrag till Melodifestivalen tre år innan det tillslut kom med – och gjorde succé. Det kom direkt till final från deltävlingen och slutade på en femteplats, därefter hamnade hennes debutalbum etta på svenska albumlistan.

Låten är också något så ovanligt som en genomgående sorglig och nedtonad låt om en skilsmässa och krossade förhoppningar – som dock är åh så vacker i sin ärliga och lågmälda besvikelse. Varje gång jag hör den så undrar jag hur många fler sådana här låtsskatter vi skulle kunna hitta om bara fler icke-kändisar fick chansen i Melodifestivalen:

4.       När (kvinnliga) artister fick sjunga om osympatiska känslor - och samtidigt ha alvöron – ”Avundsjuk” – Nanne Grönvall (1998):

Låtar som handlar om positiva känslor, om kärlek och hur man överkommer svårigheter har vi gott om i Melodifestivalen även i år.

Men när jag tittar tillbaka på Nanne Grönvalls framförande av ”Avundsjuk” så önskar jag att fler schlagerartister vågade gräva ner sig i människans mörka och fula känslor – och förmådde att gestalta dem lika kreativt och ohämmat som Nanne. För visst behöver vi mer sådant här?

5.       Ett verkligt bra bidrag från Dalarna – ”Underbart” – Kalle Moraeus och Orsa spelmän (2010): 

Låten ”Underbart” lyckas på ett just underbart sätt fånga den nyförälskade känslan då det känns som att man ständigt trippar fram och det enda som pågår i ens huvud är ständiga frågor av typen ”Är det säkert att du älskar mig? Hör du kärlekens alla toner?” - endast avbrutet av ett och annat flöjtsolo.

Men årets bidrag från Kalle Moraeus och gänget saknar den inkännande och trevande känslan som ”Underbart” hade och påminner mer om en alltför hetsig temasång från någon Disneyfilm vars budskap är att carpa livet. Och tyvärr går detsamma även att säga om Stiko Pers Larssons bidrag ”Titta vi flyger”.

Nej, låt oss drömma oss tillbaka till en tid när Dalarnas mellobidrag förmådde förmedla det som i alla fall jag som nyinflyttad uppskattar mest med Dalarna: Lugnet.

 

6.  När Jonas Gardell skrev en fantastisk låt till Melodifestivalen – ”Aldrig ska jag sluta älska dig” – Helena Bergström (Filmen ”Livet är en schlager”, 2000):

Den som har missat Jonas Gardells skildring av Melodifestivalen i filmen ”Livet är en schlager” tycker jag verkligt synd om. Själv är jag särskilt tacksam över repliken ”Om låten inte är bra – waila” som jag brukar få anledning att tänka på i varje deltävling.

Men jag är också väldigt tacksam över det strålande Melodifestvalenbidrag som Jonas Gardell skrivit och som i filmen så förlösande genuint framförs av Helena Bergström. Det bidrag som han själv deltog med i årets omgång håller dock tyvärr inte alls samma kvalitet.

För även om det har lite samma anda av hoppingivelse så är berättelsen och budskapet i ”Det finns en väg” alldeles för slätstruket och saknar den sårbarhet och blottning som gör att man inte kan göra annat än att falla pladask för ”Aldrig ska jag sluta älska dig”:

7.       När pausunderhållningen fick en att tänka ”Vilket GENIALT manus!” – ”Var får jag allt ifrån – glöggen!” – Björn Gustafsson (2008):

Pausunderhållningen i Melodifestivalen har faktiskt inte alltid fått en att känna att man vill emigrera.

En gång i tiden fick den en faktiskt i stället att känna att det var låtarna som var pausunderhållningen i väntan på att världens roligaste kille skulle komma in och se ut som att han mest råkade skapa genial och helt unik underhållning – ofta med en subtil men sylvass samhällskritik.

Det enda rimliga är att någon letar rätt på Björn Gustafsson och BÖNFALLER honom att komma och lära nuvarande manusförfattare vad humor är!

Virve Ivarsson är debattredaktör och kultur- och nöjesskribent på Dalarnas Tidningar  

Mer läsning

Annons