Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilken vändning, Stemme!

/
  • Rånaren Ramerrez (Aleksandr Antonenko) gömmer sig i barägaren Minnies (Nina Stemme) stuga i de kaliforniska bergen och kärlek uppstår.

Flickan från Västern behöver extraordinärt bra sångare för att lyfta och i Nina Stemme och Aleksandrs Antonenko får föreställningen det.

Annons

Det är lika delar verism (operarealism) och exotism bakom Giacomo Puccinis 101 år gamla La fanciulla del West, ibland översatt Flickan från vilda västern. Den är komponerad med Metropolitan i åtanke.

Direkt i filmmediets barndom, under den tysta filmens decennier, var västerngenren den populäraste. Både regi och estetik i Flickan från Västern tar fasta på det.

Nina Stemme i huvudrollen som Minnie gör närmast en vaudeville-entré när hon bokstavligen spränger den filmduk som i svartvitt, med typisk växling mellan panorama och närbild, visat henne ensam, ridande i ett ökenlandskap.

Det här berättandet kommer tillbaka när svartvit film projiceras på väggarna i scenens bakkant under avgörande partier. Operaregi är i vanliga fall inte på särskilt långt avstånd från stumfilmsregi, gesterna är stora och högdramatiska, ofta som en följd av auditoriernas storlek - så någon kontrastverkan uppkommer inte.

I La fanciulla del West överordnar sig berättandet, också i orkesterstämman, publikens behov av örhängen. Puccini skulle fullfölja detta skrivsätt i verken i Triptyken, men återvände till avgränsade arior i sin sista opera, Turandot.

Och det saknas inte sekvenser som fäster. Ett återkommande tema lånades uppenbarligen av Andrew Lloyd Webber till Fantomen på Operan. Puccinis dödsbo gjorde upp med Lloyd Webber innan saken hann avgöras i domstol.

Karg, brutal och rå är Puccinis ambitioner för musiken i orkesterstämman. Det är förstås ett rimligt val sett till guldgrävarlägrets verklighet. Unga män från olika länder lämnar sina fattiga jordbruk för en dröm om guld i Kalifornien.

Här skildras den senare fasen i guldletandet där de små fyndigheterna utanför berggrunden tagit slut och en mer organiserad gruvbrytning tagit över. Den manliga delen av Operans kör och ett stort antal solister i småroller skildrar ett febrigt kollektiv, som bryter tillsammans, dricker whisky tillsammans, bevakar den systerliga relationen till barägaren Minnie tillsammans och tillämpar den omedelbara rättvisans princip, det vill säga lynchar, tillsammans.

Det utvunna guldet sparar de tillsammans och anförtror Minnie att vakta. Däremot drömmer var och en om Minnie respektive sin hembygd individuellt och gör sig individuellt olyckliga på att gå på horhus och spela bort sina små egna resurser på faro och poker.

Ur detta kollektiv framträder sheriffen Jack Rance (John Lundgren) som tycks byggd på en annan cynisk lagväktare, Toscas Scarpia, som använder sitt ämbete för att nå personliga fördelar och som har ett likartat credo i första akten. Nihilistiskt finner han tillvaron meningslös - han vet bara att han åtrår Minnie.

Minnie och hennes kärlek Dick Johnson har mötts flyktigt tidigare, och hon framstår som Puccinis variant på Verdis Gilda, en återkommande understimulerad hjältinna i genren, som blir djupt förälskad inte minst som en följd av tanken på att vara djupt förälskad.

Att återse Johnson, en man av värld i en tillvaro med gruvarbetare, leder till något av ett emotionellt sammanbrott i slutet av första akten. Detta är inte på något sätt förankrat i framställningen, utan i stället påklistrat, obegripligt och klichéartat. Kommen så långt är jag beredd att utnämna Flickan från Västern till det mest teatrala och därmed sämsta jag sett på nationalscenen.

Men jag har heller aldrig varit med om en sådan höjning av intensiteten som den som inträffar här. Nina Stemme byter nästan röst från den mörka och glanslösa insatsen i första akten till den högdramatiska andra, när Minnie inser att Johnson är den jagade rånaren Ramerrez.

Likt Gilda stäcker detta inte hennes kärlek. Stemme är makalös i sin veristiska utlevelse, naken, trovärdig, överväldigande, och hon matchas väl av basen John Lundgren som Rance och kanske särskilt Aleksandrs Antonenko med den drivande tenor med behållna lyriska kvaliteter som är så sällsynt.

Minnie räddar Ramerrez dubbelt och med ett närmast wagnerskt ideal där en kvinnas kärlek kan frälsa från döden, rider de iväg i solnedgången mot ett nytt liv som i vilken western som helst.

Mer läsning

Annons