Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sweden Rock - legendernas fest

/

Annons

Legender vid god vigör

HEAVEN AND HELL

To 7/6, kl 23.30

Festival Stage

Utspelat på presskonferensen, någon timme innan uppträdandet:

Fråga till Ronnie James Dio: Vad tänker du göra efter turnén?

Svar: Jag ska starta en boxningskarriär!

Det uppenbara skämtet och referensen till Rocky som är vid god vigör i ringen vid sextio plus säger en del om dagsformen. På frågan om när bandet var som bäst svarar gitarristen Tony Iommi: Nu!

Ur ännu ett perspektiv håller jag med honom, Dio har alltid varit min favoritsångare, kulten kring Ozzy har jag aldrig riktigt begripit, min gissning är att det är traditionens makt, han var helt enkelt den ursprunglige sångaren.

Scenen är förväntat ödesmättad med gotisk interiör inifrån en katedral, så tar legenderna plats och inleder med klassikern Mob Rules. Dios skämt om boxningskarriären och Iommis besked om att deras bästa tid är nu träffar rätt. Åldern har, till skillnad från förra årets sånginsatser av Whitesnakes David Coverdale, inte satt hämsko på den lille mannens stora röst. Hans murbräcka till stämband griper tag i låtarna och levererar dem precis som de är tänkta. Ett oväntat inslag är ett trumsolo av Vinnie Appice som han gör förvånansvärt fantasifullt och underhållande. Annars är trumsolon ett vanskligt företag som kan öppna upp portarna på vid gavel för gäspningar och tankar på att gå och prova den där älgkebaben.

Vad som saknas är en riktning framåt, senaste släppet var en samlingsplatta med endast tre nya låtar varav en, "Shadow of the Wind", letade sig fram till setlistan. Håll den goda vigören vid liv med nyskapande gubbar! Fram med fler nya låtar och fortsätt att regera!

ANDERS LAGERQUIST

----------------------------------------------------------

En fest för ögat, men inte för örat

MEAT LOAF

To 7/6, kl 20.00

Festival Stage

Den som har följt Meat Loafs karriär vet att han har en förkärlek åt det teatraliska. Titt som tätt har han dykt upp i biroller i ett ansenligt antal filmer, vem kan väl glömma hans rörande insats som den rara tjockisen med kvinnobröst i "The Fight Club" . Skådespeleriet tar han med upp på rockscenen genom att dramatiserar låtarna, inte minst med hjälp av de lättklädda körtjejerna, som han också gubbsjukt passar på att hångla med. Är man rockstjärna så är man.

Öppningslåten "Paradise by the Dashboardlight" tar mig tillbaka tre decennier till hans genombrott. Klockrent minns jag hans på scenen dramatiserade akt om tonårskillen som lovar en date evig trohet för att komma innanför trosorna. Den är ett exempel på när han är som bäst, underhållning för både öra och öga.

Problemet med Meat Loaf är att det blir transportsträckor till de där höjdpunkterna. Inför konserten har jag kyssnat genom hans nya platta, den tredje i sviten Bat Out Of Hell. Den var ungefär som konserten, inledningslåten sög sig fast med det där klassiska Jim Steinman-soundet, ungefär som en korsning mellan Springsteen och valfri produkt av en Desmond Child. Men sedan blir det glest med godbitarna och han förmår inte riktigt hålla intresset uppe. En pompös och sentimental tendens trycker sig ogästvänligt på och saboterar stora delar av materialet som annars skulle varit avsevärt bättre. Som det är nu är Meat Loaf visserligen en fest för ögat, men inte för örat.

ANDERS LAGERQUIST

--------------------------------------------------------------

Moget och tungt av Mozkovitch

MOSKOVITCH

Gibson Stage

Ons 6/6

Kl. 19.00

Ett par minuter i tolv fick Björn Lodin lov att ställa in sitt uppträdande med Baltimoore på grund av trubbel med struprören. Ersättarna Falubandet Mozkovitch var så färska på agendan att inte ens programmet utanför scenen hann korrigeras. De som sökt sig till scenen för att uppleva ett av Baltimoores tämligen sällsynta uppträdanden fick alltså snabbt anpassa sig till drygt tre kvarts tungt rullande 70-talsrock framförda av musiker som åg dagens ljus först lång tid efter det decenniet var förbi.

Grabbarna i Mozkovitch ger ett visuellt valpigt intryck, men visar snart att de deras låga ålder till trots är självsäkert rotade i ett förvånansvärt moget sound som genast för associationerna till storheter som Mountain, Grand Funk och en del stänk Led Zeppelin och Doors. Det är inte för intet som Björn Lodin nappade på kvintettens sväng och gav dem ett skivkontrakt på sitt nystaratde bolag.

Sångaren Arvid Jonsson visar i sina bästa stunder prov på en Jim Morrison-liknande karisma som om än i sin linda är löftesrik för framtiden. Tillsammans med det övriga bandet intar han scenen med växande självklarhet. Den slentrian och oskäkerhet som brukar prägla band som av naturliga skäl inte har den största rutin är förvänansvärt frånvarande.

Jag tar till mig Faluns nya lovande rocklöfte och konstaterar att spelar de sina kort rätt så kommer de att gå långt. De har fått en bra giv, kör på Mozkovitch, den här modellen av öststatsbilen är bättre än dess föregångare.’

ANDERS LAGERQUIST

-------------------------------------------------------

LIONS SHARE

Zeppelin Stage

To 7/6, kl. 16.00

Festivalen till ära har Lion`s Share tidgarelagt släppet av nya plattan tio dagar och har bestämt sig för att hårdlansera den genom att ägna den huvuddelen av speltimmen. Varför det är en bra idé framgår av min recension av plattan i gårdagens tidning. Den uppgraderade tyngden etableras omedelbart, inte minst tack vare ett solitt och bastant trumkomp av nyinsatte Stefan Norgren, vilken utan problem fyller hyperkompetente Richhard Evensands kläder.

Lars Chriss uppträder i krigsmålning och åtföljande taggad attityd. Efter att jag avnjutit diverse akter på de större scenerna demonsterar Lion´s Share fördelen med den mindre Zeppelinscenen. Rockmusikens dilemma är att den strävar mot arenorna, men är konstruerad för publikkontakt på scener som denna. Borlängesonen Patrik Johansson utnyttjar förutsättningarna flitigt, lämnar ingen del av scenen obesökt i sina många och lyckade flirter med publiken. Lions Share känns i allt tända och vitala, de får sökert med sig en stor del av publiken till skivsigneringen senare idag som de marknadsför från scenen.

ANDERS LAGERQUIST

-----------------------------------------------------------

DARK TRANQUIILITY

Rock Stage

To 7/6 kl. 12.00

Det finns ett egenvärde i att vidga sin estetiska horisont, av den anledningen har jag bestämt mig för att på allvar ge dödsmetallen en chans. Tidigare upplevde jag helan genren som en lång utdragen bilkrasch med vokalisten som magstark ljudillustration av offrens våndor. Göteborgarna Dark Tranquility har varit vägledande i min omvärdering av genren som, när den är som bäst, är både komplex, dynamisk och kraftfull. Senare i kväll ska jag se de norska satanistguttarna Dimmu Borgir som är kryddade med proggressiva inslag och arbetar mycket med stämsång som hämtad direkt från Yes glansdagar.

Dark Tranqulity är olycksbådande apokalyptiskt visionära. Backdropen på det digra, mörka landskapet kunde vara hämtat från Robert Rodriguez ondskekulla epos Sin City. En för i övrigt talande metafor för Göteborgarnas desperata och olycksbådande dödsmetall från själens dunkla natt. Det är gåtfullt, dramatiskt och med en attityd som är större-än-världen.

Growlandet hade gärna kunnat varieras med andra röstlägen, en viss dynamik går förlorad. Men det är min enda invändning, jag låter mig förföras av dessa gotiska ambassadörer från hårdrockens brutalare musiklandskap.

ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons