Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skivrecensioner

/
  • Gamla rävar. Joakim Thåström samlar rockrävarna Niklas Hellberg och Pelle Ossler och spelar tillsammans med dem i Sällskapet. Nu släpps skivan med samma namn som gruppen.

Annons

Sällskapet
(Universal)
Betyg: 4
Industrirock

Hos Joakim Thåström lyser ingen vårsol. När han och rockrävarna Niklas Hellberg och Pelle Ossler spelar tillsammans i Sällskapet blir musiken mest ett mässande industriellt mörker. Låtarna mullrar och dunkar lågmält, med en elektrisk puls som livsnerv och tråd. Ljudlandskapet är kargt och ödsligt, men under ytan ligger en tyglad energi och vibrerar. Att plattan tagit lång tid att färdigställa (första inspelningarna gjordes 2003) märks, resultatet är finslipat och skarpt

Alla bilderna rör sig från grått till djupaste svart. Det är klassiskt: dimma över mörka byggnader, himlen grå och marken ännu gråare. Inga vägar leder bort, inga vägar leder någonstans alls. Regnet slutar aldrig falla, det fyller ett helt liv. Det är ödsligt, svävande och lika melankoliskt hjärtsnörpande som Vem kan segla för utan vind. Stundtals också sorgsamt vackert.

Nina Ramsby är gäst på Järnstaden och hon gör, som alltid, en fin sånginsats. Thåström själv håller mest tyst, men när han väl sjunger så gör han det raspigt och allt mer uppgivet. Slösjunger att han "länge önskat att han var någon annan". Jag orkar lyssna en låt i taget.

JESSICA DALMAN

  • Familjen

Det snurrar i min skalle
(Adrian Recordings/Hybris)
Betyg: 3
synthpop

Det blippar och bloppar lite överallt i musiksverige. Familjen är en av alla de som spelar musik någonstans mellan synth och elektropop. Jonas T Karlsson, som han också heter, klarar sig fint i konkurrensen. Familjen målar världen i svart och stänker neonfärg över alltihop. Han får lite hjälp från poetry slammästaren Emil Jensen. Laptop-beatsen är fina och lägger sig skönt tillrätta i magen. Det enda jag inte kommer överens med är hans skorrande skånska. Den är mest bara gnällig och irriterande. Snälla, håll tyst och låt mig gilla det instrumentala.

JESSICA DALMAN

  • Andrew Bird

Armchair Apocrypha
(Fargo/Border)
Betyg: 4
Folkpop.

Lambchops kompis Andrew Bird gör vacker musik. En slags folkmusikalisk popmusik med kammarmusikkänsla av indiekaraktär. Gammal amerikansk folkmusik och jazz inspirerar men de influenserna låter mer uppblandade i Birds musik numera.

Andrew Bird är en hejare på fiol så det instrumentet förekommer ymnigt på Armchair Apocrypha. Han trakterar även gitarr i låtarna, som ibland är sirligt utsmyckade låtarna, ibland intimt avskalade. Melodisk och utan åthävor växer sig den här skivan stark vid upprepade lyssningar. En vision av apokalypsen som är ett bra val för alla som gillar Jeff Buckley och liknande.

TIMO KANGAS

  • Rickie Lee Jones

The sermon on Exposition Boulevard
(New West/Playground)
Betyg: 4

Det är inte alla artister förunnat att göra så här vital musik trettiotalet år in i karriären. Tom Waits gamla flamma och vapendragare Rickie Lee Jones är en sådan. Nya plattan är bland det starkaste hon gjort sedan 1979 års sjävbetitlade debut, där hiten Chuck E´s in love ingick.

The sermon... är en en råare, mer opolerad sak än den sofistikerade mix av bebop, pianojazzsångerskor, soulpoesi och bohem-chic hon presenterade då. Temat är Jesu liv. Jones leker med orden och ljuden, men utan att den självklara känslan och styrfarten går förlorad.

TIMO KANGAS

  • Svante Thuresson

Svante Thuresson & Vänner
EMI Records
Betyg: 3
jazz

Svante Thuresson har precis fyllt 70 år och firar med att försöka förnya sin image. Det gör han genom att presentera en samling covers med en rad oväntade musiker. Dregen är ett exempel, Nina Persson och Weeping Willows-Magnus Carlson två andra. Det är alltid intressant med nya konstellationer. Svante har gjort det förut, men den som förväntar sig ett nytt jazzsound á la Thuresson lär bli besviken. De flesta artisterna har låtit sig "svantifieras" i onödig utsträckning. Visst är låten Blå vägen hem med Dregen och Pernilla Andersson aningens rockigare än Thuressons tidigare produktioner. Men kunde de inte tagit i lite mer?

ANNA-KARIN SUNDSTRÖM

  • Pelle Carlberg

In a nutshell
(Labrador)
Betyg: 3
pop

När Pelle Carlberg släpper sitt andra soloalbum In a nutshell levereras mespop i rakt nedstigande led från band som Bell and Sebastian. Glatt och lite trumpet på samma gång och stundtals med ett driv som får dig att vilja vicka på höfterna och klappa i takt i en sommarbrusig köksgolvsdans. Pelle Carlberg som har ett förflutet i Edson och är veteran i genren. Här får han leva ut sina textförfattarambitioner till fullo och är oemotståndlig i Sonny and Cher-doftande I love you, you imbecile. Hade alla låtar samma dragningskraft som den så blevo betyget riktigt högt. Men plattan inehåller också ett gäng spår som bara maler på utan att sticka ut nämnvärt. Det drar helt klart ner omdömet.

FREDRIKA HILLERVIK

  • Mauro Scocco

Ljudet av tiden som går
Diesel Music AB
Betyg: 4
pop

Få kan på ett så allmängiltigt sätt beskriva en känsla i text som Mauro Scocco, det fortsätter han med på nya skivan Ljudet av tiden som går. Den här gången utan den lite kyliga och avståndstagande souluppbackningen. I stället har Scocco dragit ur elsladden och blivit en singer/songwriter som i de bästa stunderna landar i amerikansk folkrocktradition. Kvar är de självklara melodierna och "precis så där är det"- texterna. Jag tror inte Scocco kan bli mycket bättre.

CECILIA EKEBJÄR

  • Jennifer Lopez

Como ama una mujer
Epic/Sony BMG
Betyg 2
latinopop

Jennifer Lopez har bytt engelskan mot spanska och lämnat den svängiga mainstream latinopopen bakom sig. Påhejad av producerande maken Marc Anthony tar hon sig an mer seriösa latinotoner. Det skulle hon låtit bli. Lopez mediokra röst fixar inte de svulstiga balladerna, det mesta låter som dåliga schlagerbidrag från Malta.

CECILIA EKEBJÄR

  • Joe Cocker

Hymn for my soul
(emi)
Betyg: 2
Soul

Den brittvite soulmannen Cocker är tolkningarnas mästare. Med sin raspiga och ofta väldigt charmerande röst gjorde han, för att ta ett exempel, Bob Dylans I shall be released till en livsbejakande gospel att verkligen älska. Nu är han tillbaka där, på sätt och vis. På Hymn for my soul gör han Solomon Burkes fantastiska Don't give up on me till en sorgsen historia som glöder; han sjunger innerligt, med ett sprött piano som stöd, John Fogertys Long as I can see the light; med en stadig Hammond B3 i ryggen tar han sig an Andy Fairweather-Lows Hymn 4 my soul i ett pockande New Orleans-tempo.Vi får vad vi är vana vid. Det är bra, kompetent och minutiöst på Joe Cocker-vis. Men föga överraskande.

CARL-JOHAN BERGMAN

  • Kid down

Kid Down and the noble art of irony
(Burning Heart/Bonnier Amigo)
Betyg: 3
Punkpop.

Inte helt min påse med den här strömlinjeformade punkpopen där hitlistorna i USA finns inom räckhåll och emo-scenen ligger inom Blink-avstånd. Millencolins skivbolag har ett antal dylika band i sitt stall nu. Åmålkvartetten Kid Down är ännu ett band som lägger sig i den fållan, med molliga melankoliska stråk som strider mot de ösiga, Foo Fighters-aktiga krevaderna. Precis som det ska vara i genren. Jag vill ha något mer, men Kid Down får godkänt för de framför allt med övertygelse.

TIMO KANGAS

Mer läsning

Annons