Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musikåret i länet

/
  • Som vanligt handalde det om show och upptåg under Malena Ernmans Dalhallakonsert. Men kvaliteten på musiken var oantastlig.
  • Flera konserter som uppmärksammade att det var 100 år sedan Jussi Björling föddes genomfördes i Dalarna förra året.
  • Konsertladan i Vattnäs blev en triumf för Pers Anna Larsson 2011.

Jussi Björling, dramatik i Dalhalla och tenorbonanza.
Det är några namn, händelser och höjdpunkter som tidningens musikskribenter förknippar med musikåret 2011 i länet.

Annons

Dramatiskt år för Dalhalla

”Musik, dramatik, natur” lyder Dalhallas slogan, och visst var det stor dramatik i Dalhalla under 2011. Tyvärr också av det ovälkomna slaget. I september kunde kulturredaktionen avslöja att Dalhalla äntligen var på väg att inleda ett samarbete med Kungliga Operan, dels genom ett gästspel 2012, dels i mer organiserade former med konserter, specialuppsättningar och kanske också operetter åren 2013-2015. I november mörknade framtidsutsikterna. Styrelsen för Föreningen Dalhallas Vänner avgick i protest mot att arenabolaget intog en strikt kommersiell hållning med kort repetitionstid och höga hyreskostnader för den La Traviata som den konstnärlige ledaren, tillika dirigenten Tobias Ringborg planerade. Och direkt märkligt var det att arenabolaget omedelbart kunde presentera en ny operaaktör, Stefan Sköld, som inte hade haft någon kontakt med Dalhallas Vänner i sin planering inför sommaren 2012. Då är det roligare att minnas musiken i arenan. I juli fyllde fenomenet Malena Ernman så gott som två auditorier, och bjöd på brett innehåll och gästartister från olika genrer. Juli var också månaden för en konstnärligt lyckade konsertant version av Kärleksdrycken. Samma månad fick också Dalasinfoniettans chefsdirigent Bjarte Engeset äntligen ge en Griegafton i Dalhalla. Han bjöd verkligen in i musiken och jo, Bergakungens sal var också med.

Jens Runnberg

Jussi Björlings år

Regeringen var visserligen anmärkningsvärt snål i medeltilldelningen men 2011 präglades på många sätt av att 100 år gått sedan Jussi Björlings födelse. Yrsa Stenius uppdaterade sin biografi Tills vingen brister och lade fram nya uppgifter om vilken roll bruket av tabletter kan ha haft när Björling dog. Konsertladan i Vattnäs mönstrade nästan alla de bästa svenska tenorerna i juli. Borlänge Orkesterförening hyllade Björling och hade internationellt besök av walesaren Gwyn Hughes Jones. Kungliga Operan tog i än värre och lyckades övertala tysken Jonas Kaufmann att komma till Stockholm. Ännu längre från Björlings tenortyp ligger italienaren Antonello Palombi, men vilken insats Palombi gjorde i länsmusikens jubileumskonsert i Stora Tuna kyrka mot bland andra Katarina Dalayman!

Jens Runnberg

Lyckad crossover

Martin Fröst kan inte uteslutas i en sådan här sammanfattning. I detta fall rör det sig om hans tolkningar av Högbergs Dancing With Silent Purpose och Hillborgs Peacock Tales under årets nyårskonsert med Dalasinfoniettan. Många kanske reagerar på det experimentella, men enligt min mening finns det alltför lite lyckade crossovers i konstmusikaliska sammanhang. Det går ju alldeles utmärkt att här blanda in danssteg, påfågelmasker och elektronisk musik.

Jennie Tiderman

Uppskattat besök av isländsk pianist

Bland instrumentalisterna stod den isländske pianisten Víkíngur Ólafsson ut ordentligt. Han framträdde flera gånger under Vinterfest i februari, återkom i juli för att spela delar av Griegs pianokonsert i Dalhalla och gav sedan en stor solorecital på Dalarnas Museum i november, i vilken Debussys Clair de lune och Beethovens Pathétique blev riktiga höjdpunkter.

Jens Runnberg

Framgång för direktsänd opera

Metropolitans digitala utsändningar till Dalarna fortsatte under 2011, vilket gjorde att publiken Smedjebacken, Vansbro och Falun fick höra och se operaartister som Jonas Kaufmann, Juan Diego Flórez och Sondra Radvanovsky i verk som Faust, Trubaduren och Comte d’Ory.

Jens Runnberg

Minnesvärt av sinfoniettan

För en fåtalig publik i Kristine kyrka bjöds med DalaSinfoniettan under Bjarte Engeset den första minnesvärda konserten 2011. Dmitrij Sjostakovitjs fjortonde symfoni ägnades genomgående de svartaste sidorna i mänskliga erfarenheter med texter av Rilke, Apollinaire och Lorca bl a. Tyvärr fick inte Marika Schönberg och Markus Schwartz riktigt den hjälp de och framför allt publiken hade behövt, då texterna i sin lovvärda översättning ändock var tryckta i för liten stil och ljuset tonades ner helt i kyrkan under framförandet. Men för den som kände till texter och verk i förväg, väntade en storartad katarsis.

Christer Eklund

Nestor hyllades

Sveriges verklige pianonestor, Hans Leygraf, gick bort 2011. I anledning av det ändrade en av hans elever, Stefan Arnold, mycket i sin solokonsert i Kristine kyrka i februari. Och det var de tillagda verken Arnold berörde mest - Angel av Ástor Piazzolla och tredjesatsen, andantet, ur Brahms stora andra pianokonsert. Arnold ackompanjerades där av Henrik Alinder på orgel!

Jens Runnberg

Viktig milstolpe i Faluns musikliv

Bachs Höga Mässa i h-moll räknas som ett av de viktigaste verken i kyrkomusikens historia och kräver såväl kompetenta musiker som solister och korister. Särskilt de senare har många sångtekniskt rätt krävande partier på sin lott. Framförandet i Kristine kyrka för en rätt stor publik kunde därför betecknas som en viktig milstolpe i Faluns musikliv, när verket för första gången framfördes med kyrkans egen kör som agerande. Henrik Alinder ledde framförandet lugnt och tryggt, med välvalda tempi. Bland solisterna märktes Maria Keohane, som alltmer imponerar genom åren. Som orkester svarade gästande Rebaroque för en fullödig insats med flera imponerande solistinsatser.

Christer Eklund

Tenorbonanza i Konsertladan

2011 blev året när Göran Eliasson och Pers Anna Larsson förverkligade sin dröm om en egen konsertlokal i Vattnäs. Tårarna strömmade nedför kinderna på Larsson under extranumret Koppången i Konsertladan den 16 juli. Och med en tenorbonanza, en konsert med talanger på väg upp, advents- och nyårskonserter hittade publiken dit direkt. Rykten om utbudet 2012 ser otroligt imponerande ut.

Jens Runnberg

Glittrande av Husáhr

Det var inte alls svårt att bestämma sig för vilket framförande som är detta års mest minnesvärda. Det är utan konkurens Hanna Husáhrs sagolika tolkning av Caro nome ur Verdis Rigoletto. När hon sjöng denna extremt utmanande aria vid hyllningskonserten till Jussi Björling i Missionskyrkan i Borlänge var det bara att kapitulera. Det var skirt, tonsäkert och glittrande med ett stadigt avstamp i rollkaraktärens ungdomliga naivitet och kärlekstörstande desperation. När Husáhrs bottentoner fått växa till sig lite skulle jag gärna höra henne utmanas ytterligare av röstmördarrollerna i Lucia di Lammermoor, I Puritani eller Norma. Det kan bli hur häftigt som helst.

Jennie Tiderman

Lyrisk Martinpelto i Teaterladan

Till Hedemoras ärevördiga teaterlada hade Hillevi Martinpelto inbjudit vännerna Monica Groop och Mats Carlsson till en sångarfest, där hennes man Bengt Karlsson kompletterade kvartetten, som ackompanjerades av pianisten Michael Engström. Ur sin egen fond i Lions regi tilldelade Hillevi sitt stipendium detta år till Amalia Hållén, som tackade med ett lyriskt framförande av första satsen i Prokofjevs flöjtsonat.

Christer Eklund

Don Giovanni från Met

Förmodligen var det årets bästa publiksiffra i sammanhanget, när Folkets Hus i Falun bjöd in till Mozarts Don Giovanni i överföringen från Metropolitan i New York. Och ingen lär ha lämnat kvällen missnöjd, då såväl sångarlag som dirigent gjorde Mozarts underbara opera all tänkbar rättvisa, medan däremot iscensättningen hade sina brister och en rätt dunkel ljussättning. Ramón Vargas gestaltning av Don Ottavios aria lever längst i minnet liksom Luca Pisaronis komeditalang som Leporello.

Christer Eklund

Tonbeklätt berättande

Den intima stämning som ofta präglar kammarmusikaliska sammanhang kan antingen bli obekväm eller fulständigt hänförande. Detta bestäms förstås av musikernas förmåga att släppa in och fängsla publiken med i ett tonbeklätt berättande. Wirénkvartetten vet hur man gör det sistnämnda. När de spelade Debussys Stråkkvartett i g-moll i Ludvika glömde jag bort tid och rum för en stund. Fylliga stråktoner, samspel och total närvaro präglade framförandet.

Jennie Tiderman

Mer läsning

Annons