Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kendrick Lamar levererar en brutal klassiker

Kendrick Lamars senaste skivsläpp "Damn" är en smäll rakt i ansiktet. Efter varje genomlyssning växer den till ett komplext monster som får dina nervtrådar och magtrakt att skaka av chock, rädsla, åtrå och lycka – tills du inser att skivan är en modern klassiker redan vid första tonen.

Annons

Kendrick Lamar uppträder på Austin City Limits Music Festival 1 oktober 2016, i Austin, Texas.

RECENSION

Vad: Kendrick Lamar "Damn"

Betyg: 5/5

Stundtals sker det saker i nöjesvärlden som skakar om själva grunden vi står på, oavsett vart det är adresserat ifrån. Damn är ett sådan händelse.

To Pimp a Butterfly fick många kritiker att hylla Kendrick Lamar som hip hopens framtid, och vissa andra att se honom som en frontfigur och talesperson för en hel generation.

Musiken hade funk och jazz svepande runt sina ben medan Kendrick spottade ur sig ilska mot orättvisor.

Med Damn tar Kendrick ett steg tillbaka, och två steg framåt. Vid första anblick är den uttalade ilskan borta och musiken enklare, inpackad i nostalgiskt brus och scratch från vinylnålen.

Ljudet är mer rättframt, tilltalande, men mindre kommersiellt. Här finns den avslappnade låten Loyalty ihop med Rihanna och den musikaliskt raka högern i Humble, men i övrigt är det inga givna hits på skivan.

I stället bör man lyssna på den i följd rakt igenom, då helheten höjer allt till en omskakande upplevelse. När musiken blir låg och trevande så är orden giftiga och fulla med ångest.

Skivan pendlar mellan soul-doftande smekningar, till beats som exploderar och leker sig fram. Den introducerande låten Blood är insvept i en mjuk melodi men chockerar med ett brutalt slut, för att gå över i DNA, ett ursinnigt vittnesmål om kultur, arv och förtryck.

Den nästan lata Yah skulle inte fungera lika väl för sig själv men blir en makalös brygga till Element och superba Feel.

Andningshålen är ibland välbehövliga i detta nakna, råa och tidvis skrämmande album. När Kendrick rappar om sin rädsla i Fear är det svårt att avvärja sig från att få samma känsla själv.

Humble, som trots sin aggressiva effektivitet kändes rätt simpel när den släpptes som singel, hittar plötsligt sin plats när den följer upp Pride – en sång om stolthet och perfektionism som möts av en örfil direkt efteråt.

Det är som att Kendrick jabbar med sig själv.

I ena ögonblicket är han högfärdig, i nästa visar han ödmjukhet. Han visar lust och åtrå, men direkt efter trohet och kärlek.

Tvivel boxas med religion, rädsla bråkar med ilska, – i ett perfekt ihopvävt paket. Det råa ursinnet kommer tillbaka i XXX (för övrigt med gästspel av Bono/U2):

“Hail Mary, Jesus and Joseph/The great American flag is wrapped and dragged with explosives/Compulsive disorder, sons and daughters/Barricaded blocks and borders/Look what you taught us.”

Damn är i grunden en berättelse om Kendricks bakgrund, framtid, ångest och innersta våndor. Samtidigt speglar det hela USAs våndor och fula baksida.

Det finns musikaliska ekon av Tupac och GZA, nutida paralleller med Drake, dimslöjor av tillbakalutad soul, jazz och r&b som gömmer sylvassa textrader. Den som letar noga kan höra influenser både från Enya och Queen.

Mest av allt låter det Kendrick Lamar, som har utvecklats till en enastående världsartist som få eller ingen kan matcha för tillfället.

Damn är en modern klassiker som borde ingå i allas skivhyllor.

Så bra är Beyoncés "Lemonade"

NWA förevigade i rockhistorien

Bästa spår: DNA, en virvlande låt med aggressivt beat och brutala sanningar som får en att huka och le på samma gång.

Missa inte: Mellanakten Untitled Unmastered som gavs ut 2016, en samling anonyma outtakes från To Pimp a Butterfly. Ojämn, men oemotståndligt jazz-svängig.

Även solen har fläckar: Jo jag förstår poängen. Men kunde ingen ha stoppat honom från att göra ett av de fulaste omslagen någonsin?

Mer läsning

Annons