Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kaufmann avslutade operahösten i Vansbro

/

Den åldrade Faust kan inte förlikas med att ha uppfunnit atombomben. Han drömmer sig tillbaka till sin ungdoms vidlyftiga sexliv, men blir blixtförälskad. Mets Faust levde trots kreativ regi inte upp till förväntningarna i Vansbro i lördags.

Annons

När Metropolitan inledde sin verksamhet i New York valde man att öppna sitt nya hus med Charles Gounods Faust (med Kristina Nilsson i huvudrollen som Marguerite).

1883 var Faust ett 24 år gammalt verk och en mycket lämplig invigningsopera, som hade en suggestiv grundhistoria, kärlek, masscener och en varierad och melodisk musik.

I dag, 128 år senare, är det två centrala inslag, mycket uppskattade av den ofta hycklande viktorianska (eller i Sverige oscarianska) publiken, som skapar stora utmaningar för en regissör som vill göra Faust angelägen.

Faust är för den manliga huvudkaraktären tänkt som uppbygglig vad gäller religiös moral, och för den kvinnliga på motsvarande sätt sedelärande vad gäller sexualmoral.

Verket, som bottnar i ett 1500-talsdrama, handlar om två fall från Dygdens väg; föga upphetsande i ett modernt samhälle.

Faust borde inte känna en stor meningslöshetskänsla i slutet av sitt liv och borde inte längta efter sina unga års kärleks- och sexliv. Han borde försonas med sitt öde och känna förtröstan inför att inom kort få vistas på de saligas ängder.

När han väl skrivit på kontraktet med Fan själv borde hans håg stå till redan fallna kvinnor, han erbjuds ju backanaler och backanter, men han går som en målsökande robot direkt på den mest naiva i stället.

Den föräldralösa unga Marguerite borde trots att brodern Valentin dragit i fält ha resning nog att fortsätta vara oskuld. I stället faller hon för Faust som gör henne med barn och överger henne.

Fausts öde är beseglat. Kontrakt med Mefistofeles är svåra att ta till länsrätten för att ogiltigförklara. Men Marguerite når nåd efter att först ha förbannats av sin bror när han kommit hem från kriget och sedan ha mördat sitt barn i desperation.

Librettot har stora religiösa inslag i akterna två, fyra och fem - det blir lätt så när Satan står på scen.

I en mellanaktsintervju förklarade Des McAnuff, regissör med uppdrag för såväl Broadway som Shakespearefestivalen i Stratford, att han tonat ned detta. Jag håller inte med honom. Det vore heller inte möjligt utan stora strykningar. Verket ges i sin helhet, nästan fyra och en halv timme.

McAnuffs intressanta regigrepp är att placera tiden för Fausts desillutionerade ålderdom i modern tid. Hiroshimaruiner projiceras i bakgrunden. Faust tänker tillbaka. Han vandrar omkring i ett gammalt atombombslaboratorium och hans brottning med meningsfullheten i sin vetenskapliga gärning får ytterligare en dimension.

Fjärde aktens passage "starkt ljus", syftande på gudomligt ingripande, tar upp tematiken igen - det kan förstås som exploderande atombomber.

Scenografins spiraltrappor fungerar väl i laboratoriemiljön, men när berättandet befinner sig på ett bytorg, eller i helvetet bland gestalter som liknar Peter Jacksons orcher från Ringtrilogin, blir trapporna ganska märkliga.

René Pape gör Wagners Wotan kors och tvärs över jorden, senast på La Scala. Sett till hans eleganta, ganska lyriska bas tycks dessa framgångar mindre logiska än hyllningarna för hans Mefistofeles.

Bortsett från höjdtonen i juvelarian, som tycktes något pressad, gör Marina Poplavskaja en prickfri om än något opersonlig sånglig insats. Hennes stora värde som scenisk operaartist finns i stället i skådespeleriet. Hon gör en trovärdig tolkning av en resa från skyddad naivitet till utsatthet och misär.

McAnuff valde att visa Marguerite barnamord på scenen - så är det inte i librettot. Med pålagda spädbarnsskrik är det en djupt obehaglig scen.

Russell Braun är en imponerande Valentin och har en mycket vacker och varm baryton.

Störst förväntningar hade jag på Jonas Kaufmann, en unik, närmast märklig tenor. Förr i tiden var det helt förbjudet att ägna sig åt sådan strupsång som Kaufmann gör i tonsvaga lägen, effekten när han ökar trycket är spektakulär.

Det är det också när han gör det omvända, i diminuendot i kärleksförklaringen i slutet av andra akten. Det är fräckt och sensuellt, men det är enda gången Kaufmann visar någon fantasi.

Inte ens den mångsidige Plácido Domingo hade roller som Siegmund och Faust aktuella samtidigt i sin repertoar. Det har Kaufmann.

Men Faust har lyriska värden Kaufmann inte kan förvalta. Inte heller C:et i Salut, demeure... är något utöver det vanliga. Kaufmann har varit mycket bättre än i lördags.

Mer läsning

Annons