Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I gamla spår med Dinosaur Jr

/

Annons

Dinosaur Jr

"Beyond"

(PIAS/Border)

Betyg: 3

Genre: Alternativrock

När det begav sig var alternativrockarna Dinosaur Jr främst ett kultband för de redan invigda, men den betydelse de hade och fortfarande har för rockscenen kan inte överskattas. Det är svårt att tänka sig Nirvana utan Dinosaur Jr. Att låtsasband som Blink 182 och Good Charlotte följt i spåren är sånt man får ta. Nu, tio år efter splittringen, har Dinosaur Jr slutat bråka med varandra. På nya plattan fortsätter de istället att ägna sig åt den gitarronani de blev mästare på redan innan grungens glansdagar på 90-talet. Återföreningar är för det mesta rätt knepiga saker. Sällan blir det riktigt bra, ofta lägger sig nostalgi och trötthet i vägen. Men märkligt nog lyckas de här urtidsödlorna att göra riktigt vital och energisk musik. Kanske når de inte hela vägen fram, men mig lyckas de i alla fall övertyga om att de fortfarande tycker att det är roligt att spela. Det är knappast frågan om något nytänk, Mascis och hans mannar går vidare i säkra, redan plöjda fåror. Med lätt och van hand blandar de snäll punk med sköna melodier och slitna flanellskjortor. De kramar gitarrerna tills de blöder och framkallar medryckande, effektiv musik med lite bittersöt eftersmak.

JESSICA DALMAN

Mainliners

Mainliners

(Crusher records)

Betyg: 4

Rock

Ludvikarotade Mainliners debutskiva Bring on the Sweetlife från 2005 var inte alls dum, men den bar uppsamlingsheatets tydliga prägel. Mycket av materialet var sådant som de hade samlat på sig genom åren och det kändes som om de måste ge ut det på skiva innan de kunde gå vidare. Nästan lite pliktskyldigt. Nu har de gjort sin garderobsrensning och kan vända blad. Och de har definitivt utvecklats. 60-talsgaragerocken har fått ge plats åt mer pop, mer soul och mer finlir. De lutar sig fortfarande mot en klassiska tradition, men känns betydligt mer säkra och hemtama i sin nya kostym. Melodier och harmonier vävs ihop med en självklarhet och en lätthet som gör att välbekanta strofer känns som nya. Om de tidigare gjorde sig bäst som skramligast så imponerar nu faktiskt de lugnare låtarna som Is this Satisfying, Northern Soul och A Seccondary Truth mest. Sångaren Robert Billing har alltid varit en av bandets stora tillgångar och han gör mig heller inte besviken. Mainliners har tagit ett stort kliv framåt.

ANDERS GUSTAFSSON

Feist

The Reminder

(Universal)

Betyg 4

Pop

Feist andra skiva The Reminder är av den sorten som kan få en att ta en extra sväng runt stan med bilen eller kanske hela vägen till Paris. Där har den 31-åriga kanadensiskan bott de senaste fyra åren kryddade med några musikaliska utflykter till Berlin. Feist blandar singer-songwriter med folktoner, jazz och electronica på ett alldeles självklart sätt. Allt hålls ihop av hennes coola röst och lätta tilltal. Dessutom är hon jätteförtjust i välplacerade handclaps. Det är jag också.

CECILIA EKEBJÄR

DUNGEN

Tio bitar

(Subliminal Sounds/Border)

Betyg: 4

Dungens musik låter så förbaskat levande. Man riktigt känner hur Reine Fiskes gitarren höjer elräkningen, hur musikerna samspelar, atmosfären i replokalen, studion eller på scenen. Gustav Ejstes och hans mannar tar tidigare förkastade långhåriga influenser, kryddar med svensk folkton och bakar sin egen sinnesutvigdande nutidskaka av alltsammans. Utan att det låter det minsta konstlat. Trots svenska texter har Dungen uppnått ett gediget kultrykte utomlands. Inte minst andra band, som Flaming Lips, håller dem varmt om hjärtat. Mon amour är en dunderskön blandning av Pink Floyd-gitarrer a´ la Lucifer Sam, XTC-doftande sommarverser, raka The Who-ackord och fuzziga freakouts som svävar bort, långt bortom åttaminutersstrecket. Det finns många sådana fina ögonblick här. Tio bitar - The Sound of young Swedish summer.

TIMO KANGAS

Emilia

Små ord av kärlek

(Spin records/bonnier music)

Betyg 2

Pop

Big big world Emilia gjorde "Big big world" för tio år sedan, en låt som både hon och vi andra har fått leva med sedan dess. Nu kommer tredje albumet, det första på svenska. Några minnesvärda spår finns inte att hitta på det till stora delar danskproducerade albumet. Emilias fina röst gör sig bäst i sällskap med sparsamma arrangemang, här slarvas den resursen oftast bort och döljs under överproducerade ljudlager.

CECILIA EKEBJÄR

ARCTIC MONKEYS

Favourite worst nightmare

(Domino/Playground)

Betyg: 4

Indiepop.

Inte lika rå och rapp som debuten men ändå sprudlande av kreativitet. Arctic Monkeys fortsätter kamma hem poäng på sångaren Alex Turners skarpa iakttagelser av brittisk samtid och samliv, i rakt nedstigande led från såna som Ray Davies och Paul Weller, men utan att vara mod-retro på något vis.Rytmsektionen särskiljer bandet från många andra unga brittiska grupper. Den har en kraft som drar med lyssnaren, även med en ny basist som radar. Så: inte samma överraskande attack som senast, men ändå en gedigen leverans av Arctic Monkeys.

TIMO KANGAS

Shout Out Louds

Our ill wills

(Bud Fox/Sony BMG)

Betyg: 3

Pop

Shout Out Louds slog igenom med Howl howl gaff gaff för snart fyra år sedan och hyllades både i Sverige och utomlands. På uppföljaren Our ill wills är arrangemangen stora, ofta stråkbaserade med en mängd olika rytminstrument. The Cure och sångaren Robert Smith är nästan löjligt närvarande på hela plattan. Handklappen, den brittiska accenten, den släpiga rösten, trummorna och till och med melodierna låter välbekanta. Men det är bra - 1980-tals-bra - på ett sätt som gör att man vill tupera sitt svarta hår, knyta på sig docsen och deppdansa sig bort i Londons klubbnatt.

FREDRIKA HILLERVIK

Musiq Soulchild

Luvanmusiq

(Atlantic/Warner)

Betyg: 3

Soul/R&B.

Precis som Teddy Pendergrass, The Jones Girls och andra av stadens sjuttiotalshjältar har Philadelphiasångaren Musiq ständigt rört sig mellan dansgolvet och sängkammaren. På fjärde albumet Luvanmusiq vistas han mestadels i den senare miljön även om första singeln B.U.D.D.Y - en smygflört till en av gladrappveteranerna De La Souls första singlar - funkade utmärkt att knäppa fingrarna till på parketten. Likt andra samtida soulsångare som är lite för pretentiösa för att trivas under ett ungdomligt R&B-paraply är det väldigt kompetent och välgjort. Snyggt helt enkelt, men samtidigt lite tråkigt på ett vuxet vis. En timme med Musiq leder nästan alltid till en viss abstinens efter synkroniserad, lättklädd musikvideodans och stökiga rappare.

JONAS GRÖNLUND

Christina Gustafsson

Moments free

(Prophone)

Betyg: 3

Jazz

Christina Gustafsson har begått sin skivdebut. Antagligen får hon finna sig i att jämföras med storasyster, den betydligt mera kända Rigmor. Det är en jämförelse som på intet sätt behövs. Christina bevisar redan med detta första album att hon har kompetens och personlighet att klara sig på egen hand. Resultatet ger indikationer på att vi lär få höra hennes sång och sånger åtskilliga gånger. Förut välkända Daydream svarar hon nämligen för samtliga titlar på albumet. Ibland med hjälp från annat håll. Apropå sällskap så har hon hamnat i mycket kompetent sådant, eller vad sägs om namn som Max Schultz, Daniel Karlsson och Magnus Lindgren. På bas och trummor finns Mattias Algotssons ordinarie komp, Martin Höper och Calle Rasmusson. Christina och hennes medmusikanter har all heder av Moments free.

BERTIL DANIELSSON

Montt Mardié

Clocks/Pretender

(Hybris)

Betyg: 4

Falsettpop

På Värmdö sitter David Pagmar, aka Montt Mardié, och drömmer febriga Dexys drömmar. Alla influenser och infall har han nu samlat på ett dubbelalbum. På den grandiosa temaplattan Clocks sjunger Pagmar i falsett om kärlek och krig och kompas av en tjugotremannaorkester. På duettplattan Pretender byter han ben och samlar halva Sveriges popelit för att sjunga allt från mäktiga ballader till svettig disco. Det fantastiska med Montt Mardié är just det, det spretiga och det storslagna. Hans musik låter som all samtida och all dåtida popmusik nedklippt till en enda intensiv, omistlig minut.

JESSICA DALMAN

Mer läsning

Annons