Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från föraktad till folklig

/

Annons

Men de är en krympande skara. Både The Ark och Di Leva är ömt omfamnade av svenska folket vid det här laget. Vissa saker går faktiskt framåt. Även om The Ark faktiskt fick en sten kastad på sig i Söderbärkes folkets park så sent som 2005 så var stenarna mot Di Leva för ett par decennier sedan mer ett uttryck för den rådande tidsandan. The Ark råkade nog mest ut för ett packat pucko i största allmänhet.

Vad som varit så provocerande är faktiskt lite svårt att veta. Kanske att någon tar sig rätten att vara sig själv fullt ut, när alla andra ser sig tvingade att bara harva på i grå tristess. Kanske är det omanligheten – även om jag aldrig, trots smink och klänning, uppfattat Di Leva som särskilt androgyn eller sexuellt ambivalent på det sätt Ola Salo är.

Smink, glitter, färg och kosmiska rymdfärder var heller inget nytt ens när Di Leva inledde sin karriär och både han och The Ark delar kärleken till 70-talets glamrock, Bowie och T-Rex. I Di Levas fall har de flesta av rötterna gallrats bort och blandats upp med andra influenser, medan The Ark resolut trycker upp dem i lyssnarens ansikte. Melodifestivalen är ett kvitto på resonans i de bredaste av folklager.

Den 21 april kommer Di Leva till Ejendals arena tillsammans med ”The Original ABBA-Orchestra” och bland andra Clabbe af Geijerstam, Magnus Carlsson, Mats Ronander och Tove Jaarnek. Det är bara Lasse Berghagen som fattas. Di Levas namn i ett sådant sammanhang skulle ha varit helt otänkbart bara för några år sedan. Definitivt ett folklighetskvitto fullt jämförbart med Melodifestivalen.

Men att Di Leva till slut har blivit folklig är kanske inte så konstigt, trots allt. Han har hållit på så länge att de flesta har vant sig. Han har dessutom skavt av de konstigaste attributen (jättebyxor, tejpad hårlock och annat) undan för undan och blivit mer utslätad. Att intresset för New Age stadigt pekat uppåt kan säkert också förklara en ökad acceptans för en kille i regnbågsklänning med smak för österländsk mystik.

Ingen kan ta ifrån Di Leva att han bidragit till ett öppnare och mer tolerant samhälle bara genom sin uppenbarelse – det är exempelvis svårt att tänka sig ett band som The Ark vinna Melodifestivalen utan att han krattat manegen.

Men glöden hos honom själv har falnat betydligt.

Problemet med Di Leva är inte att han blivit folklig, utan att han blivit alltmer förutsägbar, trygg och ljummen. Man vet var man har honom. Framför allt den som sett honom genom åren har fått se en vass tunga mjukna och knäppa infall ersättas av ett slentrianmässigt predikande och upprepade skämt.

Folklighet i sig är varken fult eller dumt. Frågan är bara hur man hanterar den. Man kan, som Thåström, göra allt för att skrämma den på flykten, eller som Håkan Hellström klamra sig fast vid allsångshäftet som om det vore en livboj på böljan den blå.

Om Di Levas minskade angelägenhetsgrad är ett resultat av eller en förutsättning för hans folklighet är omöjligt att veta. Jag tror att en del av bränslet försvann i takt med att han inte längre behövde kämpa för rätten att vara annorlunda. Säkert bra för honom, men dåligt för hans artisteri. Har hans särart blivit ihjälkramad?

The Ark har aldrig haft samma tyngd som Di Leva och har därför ingen direkt angelägenhetsgrad att minska ner på.

De är på gott och ont ett glatt partyband där all verklig svärta hålls på ett behagligt avstånd och där man måste vara rabiat homofob för att låta sig provoceras av Ola Salos androgyna uppenbarelse. Chansen är då också stor att man tillhör en avlägsen stenåldersstam.

(Jag kan för övrigt sätta en peng på att även Di Leva tillfrågats om att vara Joker i Melodifestivalen – om inte så är det bara en tidsfråga).

Mer läsning

Annons