Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En heldagskväll i timmerkojan

/

Annons

DAN VIKTOR

Dan Viktor sjunger Dan Andersson

(Popmate/Sony BMG)

Betyg: 4

Genre: Visa

Med egna tonsättningar och nya arrangemang av några av den spröde finnmarksskaldens kända och mer okända nummer visar västmanlänningen, som sedan tonåren fascinerats av Anderssons diktning, att han är en bluesman med exakt känsla för de små nyanserna i de stora sammanhangen. Dan Viktor sjunger Dan Andersson låter som om Bruce Springsteen skulle ha tagit sig an visskatten. Eller Pogues. Eller Cornelis Vreeswijk. Det är en smula hårt (som i Per Ols Per Erik; Love Tholins banjospel är det Den sista färden-varning på), aldrig sentimentalt (som i En tröstesam visa till idealisten och läraren Angelman), men med uppriktighet i tonerna (som i Min väg) och detaljrikedom i hantverket som om musiken uppstått i de amerikanska sydstaterna, vid en gisten träbrygga utefter Mississippi när kvällen blivit becksvart natt. Jag kapitulerar fullständigt inför hur Dan Viktor lyckats fånga känslorna i Dan Anderssons poesi; hur väl allt känns igen, trots att det aldrig tidigare hört det på det här viset, och med vilken respekt han tar sig an materialet. Dan Viktor sjunger Dan Andersson är gjord för dig som älskade Sofia Karlssons DA-tolkningar på Svarta ballader, som sålde 60 000 exemplar och hyllades stort, men som önskar lite mer av den robusta smärta och smuts, men också stora kärlek till naturen och människorna, som finnmarksmannen alltid berättade om.Fast du kan också lyssna på albumet, som inräknar 13 vassa spår, för att höra Spelmannen och just de här raderna: "Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved, jag vill drömma under häggarna tills solen har gått ned". Det är poesi, vänner, poesi. Arrangörna av årets Dan Andersson-vecka, den 25 juli till 5 augusti, borde boka in Dan Viktor och hans kompetena komp direkt. Han är nämligen spelledig just då.

CARL-JOHAN BERGMAN

Angelique Kidjo

Djin Djin

(EMI)

Betyg tre

Genre: Pop

Benin/franska Angelique Kidjo har i en tidigare skivtriologi följt den afrikanska musiken och hur den mottagits och färgats av kulturer i USA, Brasilien och Karibien. På Djin Djin går hon direkt till källan och bjuder med sig ett knippe välkända musiker för att utforska sina musikaliska rötter. Sex av spåren är duetter där Salala med Peter Gabriel hör till de bästa medan Josh Groban lyckas förvandla Sades Pearls till pekoral. Allra bäst gör sig Angelique Kidjo på egen hand som i glada Mamma Golo Papa, tryck på repeat och dansa igen.

CECILIA EKEBJÄR

Ne-Yo

Because of You

(Def Jam)

Betyg: 2

Genre: R&B.

Because of you är det andra albumet från amerikanska sångaren Ne-Yo som vid sidan av den egna artistkarriären skrivit hits till bland andra Beyoncé och Mario. Det var Ne-Yo som skrev Beyoncés Irreplaceble.Titelspåret Becasue of You som funnits ute en tid ingav förväntningar. Liksom dansbomben Put Your Hands up som av någon anledning inte finns inkluderad här. Förväntningar som tyvärr inte infrias.

Vad vi får är ett par starka låtar men inget som motsvarar någon av singlarna från föregående album. Istället lämnas vi med en hög dussin-R&B som det redan finns för mycket av. Ladda ner Make It Work samt någon av låtarna som norska producenten Stargate signerat - han som låg bakom båda Ne-Yos tidigare topplisthits So Sick och Sexy Love. Lämna resten av albumet till reabackarna.

JONAS GRÖNLUND

Demonical

Servants of the Unlight

(cyklone empire/triada)

Betyg: 4

Genre: Hårdrock

Ur resterna av nedlagda Hedemora/Avesta-bandet Centinex har en ny, raggig och frustande best rest sig - Demonical. Nu handlar det mer om skitig, opolerad dödsmetall av den gamla skolan än om den mer melodiska och tekniskt drivna variant av genren som Centinex stod för. Och det är inte dumt alls. De må ha ett tämligen fantasilöst namn, men musiken talar för sig själv och de serverar nio nedstämda, brutala och rekordonda dängor av högsta klass. Ambitionen är uppenbarligen inte att bryta ny mark, men ibland duger det gott att hålla nytt liv i gamla traditioner.Centinex fick aldrig riktigt det genomslag de förtjänade. Hur det går för Demonical återstår att se.

ANDERS GUSTAFSSON

Miss Li

God put a rainbow in the sky

(National)

Betyg: 3

Genre: jazzpop

Snabbt som attan gick det för Borlängetjejen Miss Li, eller Linda Carlsson som hon egentligen heter, att spotta ur sig en uppföljare till debutalbumet Late Night Heartboken Blues. Miss Li skrev God put a rainbow in the sky på två dagar. Tyvärr så måste jag säga att det känns. Debuten var bättre. Det låter fortfarande stundtals riktigt bra men där Late Night Heartboken Blues hade pärlor som Seems like we lost it och Backstabberlady har God put a rainbow in the sky inget särskilt att lägga på minnet. Miss Li-soundet finns kvar med en skön blandning av jazz och Tom Waits-vibbar men hitmaterial saknas nästan helt. Den här gången låter det lite enklare, lite molligare och faktiskt lite mer ofärdigt. Texterna har hittills inte varit Linda Carlssons starka sida och är det inte heller denna gång. De funkar men är inte det tyngsta skälet till att lyssna på Miss Li.

FREDRIKA HILLERVIK

The Mary Onettes

"The Mary Onettes"

(Labrador)

Betyg: 3

Genre: Pop

The Mary Onettes spelar på som om de senaste två decennierna aldrig inträffat. På deras debutplatta är det ständigt kväll, discot är öppet och årtalet stavas 1984. Med välsittande The Cure-referenser skapar de musik som på ytan är arenastor och svulstig, men under vibrerar en brinnande popnerv.

Att de egentligen är från Jönköping döljs väl. Sångaren skulle lätt passera som vilken brittisk postpunkare som helst. Laakso-Marcus har fått konkurrens om vem som ska få kalla sig popsveriges största dramaqueen. Mellan de distade syntharna kvids storord som "We should never be apart".

JESSICA DALMAN

Basically The same

The long way out of silence

Pullover

Betyg: 2

Genre: Pop

På eget skivbolag ger Dalabandet Basically the same ut sin debutskiva. En åttaspårs-cd med späda tjejröster i stämmor. Det är en blandning av Indigo Girls, Six pence none the richer, Skunk Anansie, K:s choice, lite trumpet och många yähäähä i tersstämmor. Bandet bidrar inte med mycket nytt. Överraskningar saknas, både text- och musikmässigt. Det är vackert men inte särskilt intressant. Ibland glimmar det dock till. Stämsången och blåspartierna är bandets styrkor. Men det känns lika korrekt som en rockkonsert i kyrkan.

JOHANNA LUNDIN

Tori Amos

American Doll Posse

(Sony BMG)

Betyg: 2

Genre: pop

Antingen har jag inte tillräckligt intellektuell spänst för att orka ta till mig Tori Amos konstnärligt politiska uttryck. Eller så är hon lite väl ambitiös den här gången. Konceptet - fem kvinnokaraktärer med olika dialekter blir bärare av hård kritik mot det politiska klimatet i USA och den kristna högern - är visserligen intressant. Men tillsammans med paketeringen - musiken - blir det för mycket. Tori Amos har väl aldrig gjort sig känd som låtkompositören med de förutsägbara ackordföljderna, men här borde hon ha vågat vara lite mer enkel, lite mer avskalad. I mina öron blir det mest jobbigt när pianot och högljudda gitarrmattor kämpar om utrymmet. Den spröda bestämdheten i Toris röst är som vanligt slående vacker men budskapet orkar jag inte riktigt ta till mig i virrvarret.

FREDRIKA HILLERVIK

Montt Mardié

"Clocks/Pretender"

(Hybris)

Betyg: 4

Genre: falsettpop

På Värmdö sitter David Pagmar, aka Montt Mardié, och drömmer febriga Dexys drömmar. Alla influenser och infall har han nu samlat på ett dubbelalbum. På den grandiosa temaplattan Clocks sjunger Pagmar i falsett om kärlek och krig och kompas av en tjugotremannaorkester. På duettplattan Pretender byter han ben och samlar halva Sveriges popelit för att sjunga allt från mäktiga ballader till svettig disco. Det fantastiska med Montt Mardié är just det, det spretiga och det storslagna. Hans musik låter som all samtida och all dåtida popmusik nedklippt till en enda intensiv, omistlig minut.

JESSICA DALMAN

Gustav Lundgren

Second Opinion

(lundgrenmusic/CDA)

Betyg: 3

Genre: jazz

Gitarristen Gustav Lundgren är en mångsidig musikant, som behärskar de flesta stilarter från Django Reinhardt till - Gustav Lundgren. Här kommer han nu med en räcka egna kompositioner. I den egna kvartetten har han assistans av den förnämlige altsaxofonisten Johan Hörlén och de båda parhästarna är fina exempel å det gamla talesättet Två själar- En tanke. De tycks kunna varandras intentioner utan och innan och samspelet är exakt. Martin Höper på bas och Jon Fält respektive Jussi Lehtonen på trummor driver på ordentligt. Ibland litet väl drivande för att det riktiga svänget ska infinna sig. Men skickligt är det.

Främst är det dock Hörléns och Lundgrens album och det är ingen överraskning att den sistnämnde vinner allt större publik även på den internationella marknaden.

BERTIL DANIELSSON

Mer läsning

Annons