Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Äkta men sötsliskigt när Dalasinfoniettan blir storband

När Dalasinfoniettan och Margareta Bengtsson trio smälter samman till storband blir det sockrad romantik rakt igenom. Musiken ett glittrigt omslagspapper till ett upplevelsepaket i nostalgins tecken.

Annons

Under swing-eran på 30-talet framfördes jazzen ofta av storband i stora danssalonger. I fredags (repris på lördagskvällen) gjorde de som hade betalat entrén till Swingin´Christmas i Magasinet en veritabel tidsresa tillbaka till den epoken.

Det är märkligt hur väl lokalen fungerar för sådan en sådan nostalgitripp och jag är imponerad av ljudet. Att det känns så äkta är förstås musikernas förtjänst. Skarvarna syns inte. Sammanlödningen av dalasymfoniker, under kompetent ledning av Jonas Nydesjö, och jazztrio fungerar perfekt. Tillställningen är superprofessionell, men det finns en baksida. Det känns inte som en riktig konsert. Det luxuösa uppbådet av musikalisk kompetens är förpassat till kulissen och glöden i framförandet saknas.

Fullt på golvet. Det var uppskattat att få dansa till en jazzorkester. Musiken hamnade snällt i bakgrunden.

Det tänder bara en gång; när Anders Jacobsson, konsertmästare i Dalasinfoniettan börjar leka Svend Asmussen på fiolen i duell med scatsjungande Margareta Bengtsson, tidigare en perfektionistisk femtedel av à capella-ensemblen The Real Group. Det gör han med bravur och med glimten i ögat, vilket skapar lite spänning i ett i övrigt ganska slätstruket program.Maten, bordskonversationerna, det uppklädda prålet och, framför allt, dansen, känns mer angelägna än musiken, utportionerad i tre akter varav de två första inramar huvudrätten i trerättersmenyn.

I den lite längre tredje akten blir det trångt på dansgolvet. Det är mest öm pardans till jazzstandards och låtar ur The American Songbook. Tempot är långsamt, även om det vid några tillfällen blir småstimmigt och uppsluppet på golvet. Sista låten före extranumren, Cheek to Cheek från 30-talsfilmen Top Hat med Fred Astaire och Ginger Rogers i huvudrollerna, bäddar in salongen i ett rosa skimmer. Margareta Bengtsson gör sitt jobb men träder sällan fram ur fonden. Det blir också lite väl mycket socker i julpaketet – och fantasilöst. Kan någon förklara varför Santa Claus is Coming to Town och Tea for Two spelas två gånger?

Skickligt spelat. Dalasinfoniettan och Margareta Bengtsson trio smälte samman musikaliskt.

I några låtar glimrade hon till, men överlag var Margareta Bengtssons insats tam.

Mer läsning

Annons