Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Muren mellan jaget och galenskapen

Annons

På sistone har vi pratat mycket om musik. Han har lånat mig sina öron att lyssna med, och vidgat vyerna på ett oväntat sätt. Lyssna! Lyssna på riktigt. Och jag lyssnar som jag sällan gjort förut, jag följer den lilla keyboardslingan han pekat ut, plockar hemliga toner ur helhetsbruset och hör lager på lager av stämsång. Han pratar om ljuden och allt de bär med sig, om allt du kan göra med dem. Så visar han mig vägen genom musikens snårskog, och jag följer, fascinerad.

Senare slås jag av tanken att han lyssnar på musik precis som jag läser, och nästa tanke är att visa honom vad jag ser, som han visat mig vad han hör. Jag ska låna honom mina ögon, och få honom att se stigarna i texternas mörkdjupa snårskog.

Jag hävdar envist att jag inte är någon materialist, men inget fyller mig med sådan stilla lycka som min bokhylla. Den är stor, och indelad i sektioner, som ett rutmönster på väggen, ett korsord med tusentals bokstäver i varje ruta. Trots tappra försök att ge bort utlästa böcker fylls den stadigt på, rutorna fylls en efter en, som en skyddsmur mellan mig och världen. Jag befäster min hjärna, med stenar det går att öppna och försjunka i.

Jag vill bjuda in honom till denna bokhylla, så att han kan gå lika underbart vilse som jag, bland bokstäver och betydelser.

Det är den eviga bokstavstörsten, det där brinnande behovet av ord, och text. Det som får en att läsa varenda skylt, överallt, även i Barcelona eller Budapest, trots att katalanskan säger en lite, och ungerskan ingenting alls. Jag har aldrig känt mig så förlorad som under veckan jag tillbringade i Sydkorea, där skriftspråket för en utomstående bara är streck, och inga betydelser, inte ens ett ljud, går att greppa. Jag kunde lika gärna ha blivit blind eller döv; jag blev ett litet, litet barn, och saknade texten oavbrutet.

Om jag lånar honom mina ögon ser han att jag läser så som han lyssnar på musik - så att minsta detalj kan ge dig svindel. Då kanske han också läser Jerusalem och liksom jag tappar andan när Ingmar Ingmarsson dyker upp på kolonin i det heliga landet och kliver in mitt i gudstjänsten; "ingen säger något, men amerikanarna sågo förvånade på dalbönderna, ty utan att dessa kanske själfva visste det, hade de alla börjat sjunga på svenska". Kanske får orden honom också att darra.

Liksom han visat mig ljuden på nytt vill jag visa orden. Jag vill visa de dikter man måste läsa hundra gånger för att ens börja greppa. De romaner som slår dig i huvudet från första sidan. Bokhyllan som är muren mellan jaget och galenskapen, och litteraturen som när den är som bäst är ett perfekt destillat av verkligheten och overkligheten.

SECONDHANDFANTAST

som sällan köper böcker som

kostar mer än tjugo kronor

Mer läsning

Annons