Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mothårs-krönikan: Det blir enklast så...

Annons

Det var i Frankrike jag personligen

utsattes för rasism för första gången. Jag jobbade på en pizzeria i Paris och en dag trippade en Chanel-klädd dam in.

Med ett brett leende och halvhyfsad franska hälsade jag henne: "Vad önskar ni äta?". Hon bevärdigade mig inte med en blick. Bara vände sig till min kollega och sade: "Kan ni ta min beställning? Den här personen talar inte franska.".

Kanske kan inte denna attityd kallas rasistisk. Snarare är den ett uttryck för den blandning av främlingsfientlighet och språksnobbism som är så vanlig i Frankrike. Men i vilket fall som helst kände jag mig sårad och mitt självförtroende i det nya landet fick sig en knäck. När jag nu läser om Jean-Marie Le Pens framgångar, kom jag att tänka på den där kärringen på pizzerian.

Nu blev ju inte ledaren för den Nationella Fronten Frankrikes näste president.

Och att Le Pen skulle vinna var det väl egentligen ingen som trodde. Men ändå är alla "demokratiska" politiker, typ

Göran Persson, jättelättade och från

Europas alla hörn skickas grattiskort till Jacques Chirac.

Att orsakerna till att 5,9 miljoner fransmän röstade på rasisterna är oförändrade, det är det ingen som vill bry sig om just nu.

Le Pen har ett tankesätt som är vida utbrett i Europa, världen med för den delen. Enligt egen utsago tänker han så här: "Mest av allt älskar jag mina barn, sen min fru, därefter resten av min familj. Efter det tycker jag om mina grannar, invånarna i min stad och slutligen alla andra riktiga fransmän."

För det är vid Frankrikes gränser som Le Pens kärlekscirklar tar slut. Där är det en annan känsla som tar över: hatet. Hans hat blir riktigt innerligt när cirklarna sträcks ut till Nordafrika, han verkligen avskyr araberna där. Att flera miljoner människor av nordafrikanskt ursprung bor i Frankrike gör saken ännu värre för den gamle fallskärmsjägaren: de ska UT!!

Ja, fransmännen, de är ju bara skit, tänker vi nu. De är så konstiga och engelska pratar de inte heller. Men poängen är att rasistpartierna suger sig fast i allt fler folkvalda församlingar. Inte minst i våra kära grannländer.

Här i England syns liknande tendenser. I lokalvalet i veckan fick det Brittiska

Nationella Partiet in två kandidater. De vill betala pakistanierna för att åka hem.

Som vanligt används en omvänd bevisföring: lokalinvånarna här blir så störda av främlingarnas närvaro att de ibland

råkar kasta in en Molotov-cocktail i flyktingförläggningen.

Själva har dessa "riktiga" engelsmän, fransmän, danskar, norrmän, eller svenskar ingen skuld. Det är bättre att kasta ut svartingarna, eftersom det blir enklast så.

Skribenten är nöjd med att Le Pen

inte blev president i Frankrike men

oroar sig över att orsakerna till

rasismen finns kvar.
OLLE ZACHRISSON

Mer läsning

Annons