Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Möt Dolly Parton i Konsthallen

Annons

Bakom den står konstnärerna Jonas Kjellgren, Gävle, uppvuxen i Fors, och John Rasimus, Falun. Redan när de lärde känna varandra under studietiden på Umeå Konsthögskola upptäckte de att de har starka beröringspunkter i sitt konstnärliga språk - båda gillar 50-talsstilen och de brukar den på sitt eget högst personliga vis.

Fint eller fult? Utställningen ställer begreppen på huvudet, men de är inte heller väsentliga. Det avgörande är om det här är ett språk som håller för "storytelling". Och det gör det.

- Vi svenskar smyger med vår förtjusning i amerikansk populärkultur, tycker Jonas Kjellgren. Han har varit flera vändor i countryns hemland, eftersom han också spelar bluegrass på mandolin.

50-talets populärkultur odlade en stil som på en gång var sentimental och fräck, söt och gräll. Den hade en tydlighet, till skillnad från tids stil- blandningar. Det gör den användbar, också för den dagsaktuella konst som vill berätta om nya generationers erfarenheter.

Kjellgrens skulpturer fångar in de handfast plastiska formerna hos periodens seriefigurer, lyfter dem ur papperet ut på golvet.

Det finns en återhållen spänning i figurernas förlamade rörelser och icke-seende, ansiktslösa huvuden. I livets rollspel tycks de ha tappat lappen med spelets handling. Komiken övergår i skräck: pojken har fastnat i Dollys sexiga bak, flickan har fastnat med huvudet i trumman.

Ögon har bara djuren, den bundna gorillan och fågeln, som kör Dollys ekipage och som outgrundligt fixerar oss med blicken.

I den andra salen tar det tecknade berättandet vitt skilda former. I John Rasimus stora träsnitt, utförda på tunt rispapper, finns någonstans känslan av de klassiska japanska bildberättarna med de breda tuschpenslarna och de grafiskt enkla figurerna kvar i bakgrunden. Till det adderas den hårt typiserade serieteckningsstilen. Visst finns det lite samuraj också över boxarens fräna grin?

Ytterligare associationsstoff finns i Rasimus videofilm, där han själv fightas i österländsk kampsport. Kast på mattan med vrål och ljudliga dunsar och aktörer i vit skjorta och svarta byxor, en komiskt överdriven imitation av 50-talets uppklädda reklam för häftiga jujutsu-tricks.

Mot de stora handtrycken står Rasimus serier av klotterstudier. Nu har han tagit ett djupt grepp i sina lådor fyllda av små teckningar - tillräckligt många för en ringdans av serieberättande, som räcker runt alla väggar.

Mycket stoff hämtas från den period i barndomen då vi ständigt ritade och konfronterades med skillnaden mellan det "fint" ritade och det mindre fina, som ofta blev mer uttrycksfullt. I skenbart meningslösa krumelurer kan det uppstå en vidöppen direktkommunikation.

- Allt handlar egentligen om kärlek, säger John Rasimus.

Absurt, groteskt, både sorgset och komiskt, berättar han om känslornas piruetter.

Klotterteckningarna leker med stilar och gömmer ibland konsthistoriska rebusar - fina damer med dekolletage, marmorgudinnor som tappat armarna. Och se där, är det inte Carl Larsson och hans fru? Men varför ruvar en and på hans huvud?

Det är sådant som utställningsbesökare får klura vidare över på egen hand.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons