Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monstret Wadling

Annons

Glöm det där med att Freddie Wadling är tillbaka. Han säger själv att han aldrig varit borta. Men det är fem år sedan senaste skivan, Skillingtryck och mordballader, släpptes och när skivbolagsbjässen EMI och deras starke man Kjell Andersson presenterade idén med låtar från musiker som Per Gessle, Mauro Scocco, Thomas Öberg och Joakim Berg sade Freddie Wadling: "Ja tack".

- Herrregud, folk skriver låtar till en. Det är klart man blir smickrad och så är det bra grejer också. Det är ju en ynnest, säger Freddie Wadling som beskriver sig själv som 'en gång punkare, alltid punkare'.

- Men jag får inte visa den personen, skivbolaget vill att jag ska förtränga den biten. Jag får inte ens sjunga på engelska, säger Freddie Wadling som visserligen är nöjd med skivan och öser beröm över låtskrivarna och slutresultatet. Ändå beskriver han sig som 'bara en bricka i ett spel', skivbolagets spel.

- Hur tror du att det känns? Inte så jättekul. Det är lite liveget. Men å andra sidan, har jag något val? Man måste ju överleva och om det är roliga grejer som den här så går det ju an, säger Freddie Wadling och skrockar.

Det finns redan så många låtar att det kommer en andra skiva i fotspåren på Jag är monstret.

Då med musik av bland andra Thåström och Stry Terrarie, sånger som inte hann komma med den här gången.

Freddie Wadlings egen idé var att göra en skiva med en och samma låt i olika versioner med olika medverkande, allt från Nikke Ström till Prags symfoniorkester.

Han beskriver tanken som ett "okommersiellt formexperiment" och tycker att det hade varit spännande att se var det hade slutat.

Nu ligger de planerna i träda. Men han och den gamle parhästen Henryk Lipp, de två utgjorde Blue for two, har låtar som skulle 'räcka till tre dubbelskivor' som Freddie Wadling säger det. Bland de sångerna finns 'fantastiska saker, några av dem riktigt kommersiella faktiskt'.

- Det är mycket blåare och mycket större än det vi och jag gjort tidigare. Men när och hur det kommer ut, det vet jag inte. Efter ens död kanske. Det är alltid då det händer.

Från punktiden med Liket lever via Blue for two och Fläskkvartetten, ett allt annat än sunt leverne och ett liv i den musikaliska undervegetationen, har Freddie Wadling med åren gått och blivit "ett namn".

Med hjälp av sina lågmälda insjungningar av svenska skillingtryck, har han blivit så etablerad att han synts i kaféprogram och hörs regelbundet på radions P4, tydliga bevis på en artists folklighet.

- Om nu den här sortens freak kan bli folkkär. Folk tror ändå att man är knäpp, men vem är inte det. Jag har absolut inget att dölja och gör ingenting som är grymt fel eller olagligt och jag är snäll mot barn, katter och äldre människor. Fast det finns vissa dokusåpastjärnor som jag skulle kunna tänka mig som offer i en skräckfilm.

Sångaren och skådespelaren som var mobbad i skolan och höll tyst i sju år fram tills han var femton, räddades av punkens känsla att alla kan göra det de vill. Men någon karriär vill Freddie Wadling inte kalla det.

- Jag har ingen karriär, mer en galopperande sjukdom som tar sig vissa uttryck på väldigt bisarra sätt ibland. Jag är ganska klar på var jag har mig själv och vad jag tycker om mig själv. När känslan i det jag gör finns där så flödar något. Det är som att cykla med vingar, man behöver inte ta i alls.

I höst kommer filmen Doxa på biograferna, en film av bland andra Leif Magnusson och med Pernilla August i en av rollerna. Själv spelar Freddie Wadling en sjuk pappa. En roll som passar en man som lider av brutet bröstben, dubbelt diskbråck, reumatism, ischias och cancer.

Han säger att han har en svart syn på mänskligheten, att det inte går att ha något annat, men att Jag är monstret ändå är livsbejakande, en skiva fylld av livsglädje.

- Det har ingen betydelse att det är en gammal idiot som jag som sitter och vrider fram låtarna, inte när de är så bra! (TT Spektra)

MARTIN RÖSHAMMAR

Mer läsning

Annons