Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monogarova elektrifierar publiken i Dalhalla

Annons

Överklassflickor ska inte ha för lite att göra och leva för avskilt. De ska helst inte ha en svärmisk läggning och definitivt inte läsa romaner och svepas med av dem.

Då kan det gå åt helvete.

Det får vi klart för oss genom litterära teman av Austen, Hugo och Pusjkin från det tidiga 1800-talet, varav de två senare blivit stora operatragedier.

Tjajkovskij grep sig an Pusjkins roman om cynikern Onegin och resultatet är den ryska musikens portalopera.

Regissören Kairiss tilltalas av det realistiska porträttet av en mans lättsinniga avvisande till kärlek som möjlighet och en ung kvinna, beredd att fullt gå upp i vad som helst - romanhjältar, trolldom, ödestro - för att hantera en vaknande sexualitet.

Tatjana Larina lever i ett drömland, säger "Han är det!" första gången hon ser Onegin och förstår senare: "Osedd var du mig redan kär". Överspändhet är ett återkommande tema - självdistans är inte heller poeten Lenskijs bästa gren. I viss mån tecknas ett borgerligt skifte till kärlek som det ideala skälet till äktenskap, från närmast feodala, strategiska familjeöverenskommelser, hanterade av äktenskapsmäklare.

Rigaoperan använde en något offensivare scenografi än vi vant oss vid - den har ju gästat Dalhalla ett flertal gånger - och kostymeringsprinciper liknande dem i La Traviata från 2001. Men precis som i La Traviata slarvas möjligheten att teckna salongsliv bort; balscenerna är så hårt stiliserade att de framstår som stillastående geometriska pappfigurspel, i stället för visuell och levande dramatisk inramning. Regin är föga upphetsande. En pistolduell från två ekor ute i vallgraven framför scenen visar dock flexibilitet (och skickliga roddare).

Denna Eugen Onegin radar upp skickliga aktörer, flera av dem vid det här laget välbekanta från tidigare gästspel. I små roller finns veritabla guldkorn som Bagele som Filipievna - en stor, tät och suggestiv röst. Norvelis är en praktfull Gremin. Jansons blir en mer än godkänd Lenskij i och med att han tillgriper ett bitterljuvt lyriskt uttryck i sin stora aria inför duellen. Zadovskas Olga är njutbar.

Förstebarytonen Izjumovs gör en ny huvudroll. Möjligen har hans röst passerat zenit. Men han har massor av rutin, knep och tricks för sig för att inte exponera sina små svagheter. Skådespeleriet är avmätt och direkt elegant. Hans Onegin formar sig därför till en triumf.

Glyndebourne är att gratulera till anlitandet av kvällens Tatjana - Monogarova. Redan i andra scenen gör hon några grymt vackra diminuendon och hon elektrifierar publiken under sina stora avsnitt (brevscenen, slutduetten) . Monogarova visar världsklass.

Letternas stora kör var återigen lite lös i konturerna. Den bitande kylan i Dalhalla ställde till det för en cellist i ett solo, i ett musicerande som annars var på högsta nivå.

En paus blev kraftigt förlängd, inte minst för att orkestern måste dra på sig ytterkläder. Det kom rykande andedräkt ur sångarnas strupar. Då var det skönt med den påtagliga hettan från Dalhallas scen.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons