Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Modernt och ålderdomligt i himlaspelet

/

Annons

HIMLASPELET

Regissör: Birgit Carlstén

Scenografi: Calle von Gegerfeldt

Medverkande: Johan Wikström, Karin Park, Pelle Lindström, Mikael Rahm, Linus Lindman, Magnus Hård af Segerstad m.fl.

Sveasalen Leksand

Genrep 12/7 2007

Rune Lindströms text från 1941 är oförändrad. Men även om den innehåller en uppsjö av uttryck och ord som gått ur tiden ("gehennas spis", någon?) så fungerar den bra som fundament. Texten blir den rytmiskt sammanhållande länken genom de sex dalmålningarna som spelas upp, som alla har skilda uttryck och gestaltningar.

Föreställningen öppnar starkt: på en vägg projiceras Alf Sjöbergs svartvita film från 1941, där Mats Ersson och Marit Knutsdotter åker häst och vagn genom ett grönskande landskap. Musiken sätter grundtonen till dovt ödesmättad, och samtidigt som filmens Mats och Marit blir slitna ur vagnen av byborna händer samma sak på scenen: Mats (Johan Wikström) och Marit (Karin Park) blir omringade och fängslade.

Scenografin är genomgående imponerande: här finns så många symbolvärden att upptäcka att det knappast hinns med på en föreställning. Ljudeffekter och ljussättning är också genomarbetade.

Alla skådespelare och dansare har tydliga roller och funktioner på scenen. Scenlösningen med trappor och avsatser på sidorna utnyttjas väl och ger det sceniska rummet en slags surroundkänsla - eller en känsla av att vara omringad. I alla fall i första scenen som har en kuslig koreografi, med gråklädda barn som strömmar in från sidorna och ställer sig framför scenen och stirrar tomt när Marit plågas till döds.

Karin Park spelar Marit med elektrisk inlevelse. Hon visar lidandet och plågan med ansikte och kroppsgestaltning så explicit att det inte går att värja sig. I sångnumren är hon kanske inte lika stark, men Himlaspelet har ändå hittat en Marit som fogar ihop klyftan mellan tradition och förnyelse. Det gör inget om texten är svår - om man gestaltar som Karin Park så går budskapet fram ändå.

I nästa scen blir föreställningen mer splittrad. Om första scenen hade tydliga drag av modern teater så känns andra scenen långt mer amatörmässig. Kanske är det för att replikerna inte sitter ännu, men de tre profeterna som ger Mats goda råd i hans sökande efter Marit har

problem att nå ut. Det verkar som att de inte tror på sin egen framställning och texten känns här mer läst än spelad.

Johan Wikström gör en ganska ensidig tolkning av Mats till en början: han slänger halsduken nervöst över axeln när han blir tilltalad, greppar hårt om ränseln och gör forskande ögon. Men när han får visa mer utspel i scenen Kung Salomos gästabud lossnar det och han blir mer övertygande. Kanske är det Linus Lindman i rollen som Salomo som inspirerar honom: Lindman är stark i rollen som den överdådiga livsnjutaren, som när gästabudet har somnat blir hysterisk av dödsångest, faller på knä och förkunnar att "dina dagar är som gräset, du ska vissna eller förgås..."

Gästabudsscenen är för övrigt helfestlig. Dansarna, iklädda kläder som ser ut som en mix av irländskt och dalskt, dansar någon slags blandning av riverdance och svensk folkdans. Publiken klappar takten, det tjoas och tjimmas och glädjen kommer verkligen till uttryck.

Två skådespelarinsatser till måste nämnas: Pelle Lindström som djävulen Gammel-Jerk. Han presenteras i en scen med discorök och maskbeklädda dansare som gör en skicklig koreografi. Som en rödskäggad Ole-Dolyckan kryper han upp ur en lucka ur golvet, svänger sig runt i dansen med lätt krökt rygg och börjar därefter förleda Mats. Roligt och skickligt spelat.

Den andre är Magnus Hård af Segerstad i rollen som kurbitsmålaren. Han har ett naturligt skådespel och är trovärdig när han levererar texten.

Himlaspelet 2007 är rikt på infall, starka scener och. Storyn, om att hitta vägen till Gud och himmelriket, kan förstås även tolkas metaforiskt för alla icke-kristna i dagens sekulariserade samhälle. Men glappet mellan den första scenens moderna formspråk och sista scenens vaggande hyllningssång till den höga och rena klarheten i himlen är för stort. Det känns som att kastas från en Norén-pjäs till ett väckelsemöte med Livets Ord.

De sex dalmålningarnas skilda uttryck som gör Himlaspelet varierat och unikt, men det kan inte spreta hur mycket som helst. Både skådespelareinsatserna och tilltalet kan bli jämnare.

Mer läsning

Annons