Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Modern upphovsrätt ett hot mot kulturen

Annons

När man följer dagens medier känns det ofta som om upphovsrättsfrågan skulle vara något specifikt för vår tid, med internet och den utbredda fildelningen. Men den moderna upphovsrätten föddes inte med Napster eller The Pirate Bay, utan med Victor Hugo.

1878 var Hugo världens mest piratkopierade författare. Han bestämde sig för att förändra lagarna.

Med ett brinnande invigningstal inför Paris internationella litteraturkonferens lyckades den åldrade författaren få politikerna på sin sida. Tidigare hade författarnas upphovsrätt endast varit en nationell angelägenhet, men nu knöts stater samman med en överenskommelse i vilken utländska författare i fortsättningen garanterades samma rättigheter och skydd som inhemska.

Hugo tog i sitt tal också ställning för den "kulturella allmänningen". Och detta hyfsat okända begrepp är viktigt i dagens diskussion om fildelning.

Hugo betonade nämligen att han i valet mellan författarens upphovsrätt och allmänheten alltid tog ställning för allmänhetens rätt till kunskap och information.

Utan att vi tänker på det har vi en stor kunskapsbank som vi bygger vår samtid på. Gammal och ärvd kultur som visor, klädesdräkter, traditioner och äldre litteratur går att använda fritt. En författare kan till exempel influeras hur mycket som helst av Homeros, Bellman eller Strindberg, utan att för den skull behöva betala någon ersättning.

Efter sjuttio år blir konstnärliga verk fria och upphovsrätten överförs så att säga till allmänheten. Det möjliggör ny kultur att utvecklas, samtidigt som upphovsrättsinnehavarnas intressen tillgodoses.

Över hela västvärlden stärks upphovsrättsskyddet efter påstötningar från underhållningsindustrin.

När till exempel Disney gör film av fria verk som Hugos Ringaren i Notre Dame händer något märkligt.

Det nya verket, som bygger på stoff från den kulturella allmänningen, får ett copyrightskydd som är mycket starkare än förlagornas.

I dag är det allt svårare att skapa ny kultur utan att komma i konflikt med äldre verks upphovsrätt. Tom Waits har till exempel flera gånger framgångsrikt processat om att det är intrång i hans rättigheter om någon sjunger med en röst som påminner om hans.

Fallen gällde visserligen reklammusik, men exakt vad skulle skillnaden vara om det gällde musik som inte användes till reklam? Utvecklingen får effekter för vilken kunskap vi kommer att kunna tillgängliggöra oss.

Ett exempel: Du har säkert sett en dokumentär om andra världskriget på sistone. Så klart. De går ju hela tiden. Men anledningen till att vi översköljs av Hitlerfilmer är inte enbart på grund av ämnet i sig - utan också eftersom det är lätt att producera billiga dokumentärer om andra världskriget: Det finns nämligen oerhörda mängder av fritt material.

Följdfrågan blir då naturlig: Vilken kunskap blir vi utan på grund av upphovsrätten?

Vilka ämnen görs det inte dokumentärfilmer om, eftersom det är för dyrt?

Med dagens syn på upphovsrätt, copyright och patenträtt, skulle industrialiseringen aldrig ha skett. Och när det gäller läkemedel hindrar skyddssystemen faktiskt människor från att överleva - se till exempel på alla rättsprocesser om piratkopierade mediciner i tredje världen.

Hur mycket hindras morgondagens kulturliv av de upphovsrättslagar vi nu skärper år för år?

Det är en fråga som inte låter sig besvaras med motfrågan: Ska man inte betala för sig om man vill lyssna på musik?

ANDERS MILDNER

Mer läsning

Annons