Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Misslyckade gestalter i mängder

Annons

LitteraturGe dig av, säger chefen till bartendern Charlie. Charlie är återigen otrevligt full på jobbet och oförskämd mot bargästerna. Charlie super, knaprar piller mot sömnlöshet, är trettiofem år gammal, tjock, ensam, har aldrig varit förälskad. Nu dessutom utan jobb. Han är typisk för raden av trasiga, misslyckade gestalter som passerar i Matthew McIntoshs debutroman Well.

Det är ett slags mosaikroman. Brokiga gestalter gör sina röster hörda, ofta bara på några boksidor vardera, genom hela den trehundrasidiga romanen. Röst läggs röst, öde till öde, tomhet till tomhet.

Allt tycks leva i samma grådaskiga, hopplösa tillvaro, kantad av misslyckade relationer, självförakt, alkohol, droger, mer droger, sex och en hel del våld. Alla lever i den sömniga, småsjaskiga arbetarstaden Federal Way, söder om Seattle (staden är också författarens hemstad).

Självdestruktivitet är ett ledord. Någon med klaustrofobi röker en joint genom en gasmask. En äkta make ägnar sig åt telefonsex medan hustrun sover. Andra käkar skräpmat, fajtas med sina älskare, slänger på telefonluren, slötittar på tv, knullar halvhjärtat, tillbringar helgkvällarna på bilraggarstråk i intimt sällskap med alla tänkbara droger.

Vad som gör romanen intressant är författarens absurda humor och själva berättarformen. McIntosh, född 1976, är en stilmedveten författare. Precis som bokens gestalter saknar berättelsen historia och framtid. Precis som gestalternas liv utspelar sig romanen i ett evigt, fragmentariskt nu.

Inledningsvis känns Well som en hopskriven novellsamling, men under hand växer berättelserna samman och formar en samtidsosande bild av livet på en plats som för alltid tycks ha kommit i otakt med omvärlden.

Att livet fortsätter utanför Federal Way bryr sig ingen om, knappt invånarna själva. Federal Way är som ett stilla brus från en motorväg vid horisonten. Inget att bry sig om. Snart hör man inte ens bruset. Inte kan det leva några människor där?

ÖRJAN ABRAHAMSSON

Mer läsning

Annons