Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnen från Småland

/
  • Träsket. Ett tecken på att man börjar bli gammal är att det inte känns det minsta lockande att sova på campingen. Oavsett om man skulle jobba eller inte. För en 17-åring kan

Annons

Förr i världen betydde det att sommaren var på väg att ta slut, eftersom festivalen hölls i augusti. Frågan är vad som egentligen är bäst - att låta partyt börja sommaren eller avsluta den? En smaksak.

Jag åkte på min första festival 1988. Det känns som en evighet sedan och det är det också. Nästa år är det ju för sjutton tjugo år sedan! Majorieten av dagens besökare var väl inte ens födda då.

Jag åkte i alla fall med en buss från Stockholm med en flyktig bekant jag träffat på Ultrahuset i Handen, samt en massa folk jag inte kände. Det otroligt coola depprocksbandet Solar Lodge huserade längst bak. Jag, en ganska förskrämd yngling, inte fyllda 17, satt längst fram.

Det gick i alla fall bra till slut och jag höll mig hyggligt i skinnet, som jag lovat mor och far.

Mindre bra gick det några år senare när jag, brorsan och några till skulle åka bil från Uppsala. Åtminstone var resan ner en verklig pärs.

Det var året som min bror hamnade på bild i Aftonbladet som "Hultsfreds-Jesus", bärandes ett kors.

Följande berättelse, hämtad direkt ur livet, kan uppfattas som stötande för känsliga personer (men då ska man vara bra känslig) och är full av ungdomligt oförstånd:

Till att börja med så var vi sex personer i en liten bil. En bil som inte hade åkt långt innan den fylldes med rök. Det var lampan i taket som fått kortslutning. Somliga i bilen fick redan i Nyköping kräkas i en park. Brorsans hemkörda melonvin gjort på turbojäst var inte att leka med. Framför allt gick det knappt att dricka (ändå sålde han massvis på campingen - särskilt till ett gäng träskpunkare från Borlänge. Andra hotade med stryk för att det var så äckligt). Kort därefter ramlade avgasröret av. Det lagades hjälpligt vid en mack.

Vi närmade oss till slut Hultsfred. Inga fler missöden kunde väl vänta nu?

Jodå.

Bilen framför stannade hastigt, men det gjorde dessvärre inte vi. Vi körde tvärtom in i den med ett brak.

Snart kom polisen och vi blev ytterligt nervösa eftersom vi var en person för mycket i bilen. "Baby" fick hålla sig diskret i baksätet medan allt reddes ut. Vår chaufför var tack och lov en skötsam dam och ingen skadades heller i krocken.

Bröderna Fagerlund från Falun åkte däremot förbi och vinkade (skade-)glatt medan vi stod och svor vid vägkanten. Det ska de få igen för någon gång.

När vi kom fram släppte naturligtvis alla hämningar och vi seglade alla ut på hedonismens lockande hav med alla dess förrädiska underströmmar (Hultsfreds-Jesus var bara toppen på ett isberg).

Vad vill jag nu säga med detta?

Att man blir äldre och klokare? Att Hultsfred är som Sodom ooch Gomorra? Att man inte har roligare än man gör sig?

Jag vet inte.

Men jag vet att sommaren har börjat.

Mer läsning

Annons