Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Min käraste - en siffra i statistiken

/

Annons

Ordet "älskling" var det första han lärde sig på svenska, men det är fortfarande lite svårt att uttala. "Wake up, alskeling," viskar han. Kittlar mig i sidan och fnissar som en skolpojke, håller om mig en stund till och vill egentligen inte gå upp han heller. "Wo bu qichuang," säger jag, jag tänker inte gå upp. Jag vill bara stanna här.

Jag vill inte alls skriva om politik. Jag törs inte skriva om politik; jag är feg. Men jag vill säga något, ändå. Något om människor.

Sverigedemokrater är ju människor, men deras värld tycks delas upp i två delar. Det finns ett vi och det finns ett dom, och däremellan avgrunden. De på andra sidan, de är ansiktslösa.

De är en kostnad, ett problem, kanske till och med ett hot. De är aldrig människor. Man har dragit en nattsvart burka över hela bunten och vägrat lyssna, trots att det finns historier att berätta, även från andra sidan avgrunden.

Invandrarna, alltså. Jag är tillsammans med en av dem. Vi träffades i Beijing, en kväll i februari då det blåste isvindar; vi trasslade ihop oss och släppte aldrig taget.

Nu börjar det blåsa kalla vindar igen, i Stockholm, han är här och påpekar ibland med en suck att det fortfarande är sommar i Beijing. Men sedan rycker han på axlarna och säger att det viktigaste ju är att vi är tillsammans, i Beijing, eller Stockholm, var som helst förutom i Ulan Bator, har vi sagt.

Det är skillnad, säger man nu, kineser är väl okej, kanske, det är de där andra (muslimerna kanske) vi måste vara på vår vakt mot. Men vad är egentligen skillnaden, tänker jag, och var ska gränsen dras? Vilka duger och vilka duger inte? Vem är egentligen ett hot?

Det jag vill säga är att det är människor det rör sig om. Livs levande riktiga människor.

Självklart finns det problem med invandringspolitiken, och självklart borde vi våga diskutera dem och hitta lösningar på dem. Men jag tror inte att lösningen är att bygga en mur runt landet, för när vi stänger ute andra stänger vi samtidigt in oss själva. Framför allt tror jag inte att vi behöver vara rädda.

Han har mörkbruna ögon och korpsvart hår, betraktar potatis som en grönsak och dricker hellre varmt vatten än kallt. Han har också lärt mig mer än någon annan. Vi kan kalla honom invandrare; jag kallar honom käraste. Framför allt kan vi kalla honom människa.

Jag vill bara att det ska finnas plats för honom, här likaväl som någon annanstans. Jag vill att det ska gå att mötas, att korsa båda reella och inbillade gränser. Att diskussionerna ska handla om människorna bakom siffrorna.

För även han är en siffra i Migrationsverkets statistik, men också oerhört mycket människa, när han väcker mig med ett "wake up, alskeling!" och ett leende.

Mer läsning

Annons