Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mer teaterpolitik än teaterkonst

/

Annons

Sedan länge är det inte teaterkonsten utan teaterpolitiken som står i förgrunden på Dalateatern. Dessvärre har ju Dalateatern sina drygt 30-åriga rötter i vad flera på teatern såg som en revolutionär kampcell som skulle verka för en kommunistisk samhällsomstörtning i Dalarna.

Sådant där ligger, som tur är, långt tillbaka i tiden. Nu är det andra politiska dimensioner som skapar problem för Dalarnas länsteater.

Det första problemet handlar om bristen på integritet mot den politiska makten. Dagen innan landstingsvalet i höstas bjöd Astrid Assefa upp länets högste politiker, Alf Johansson (s), på Dalateaterns scen för att denne med darr på stämman skulle få säga något om "beviset på att det behövs en professionell teater" till en applåderande publik.

Jag gillar att Johansson är en kraftfull kulturpolitiker. Men Dalateaterns scen är inte Johanssons, som han betalt med skattepengar, utan teaterkonstens. Det ska en teaterledning förstå. Inte ens ett ökat barnteateranslag (bravo!) utgör entrébiljett till scenen.

Personal och styrelse ser Astrid Assefas hantering av den politiska världen som en stor tillgång. Jag ser den som ett stort problem. Att styrelsen ger Assefa fortsatt förtroende för att hon är en bra galjonsfigur gör att jag tappar förtroendet för styrelsen.

För mig som varit med ett tag förvånar det inte att politik och teater flyter ihop på Dalateatern, för, som jag tidigare framhållit, mångfald i perspektiv är inte Dalateaterns starkaste gren.

Det andra problemet är nämligen att samhällskritiken, denna grundläggande verksamhet för en levande teater, bedrivs uteslutande från rätt (rött) håll. Anställda på teatern ringer mig och berättar att "styrfunktionen på Dalateatern är helt politiserad".

Dalateatern har i annan programverksamhet än i pjäserna, i diskussioner om kultur och samhälle, berett plats för utmärkta vänsterdebattörer, exempelvis Göran Greider, Anneli Jordahl, Peter Bryngelsson och Thomas Müller.

Några arga liberaler eller indignerade konservativa har då aldrig jag mött i Dalateaterns arrangemang. Några krav på åsiktsmångfald har uppenbarligen inte vänstermajoriteten i styrelsen rest.

Det tredje problemet är att den långt drivna ambitionen att nå teaterovan publik i Dalateaterns tappning kommit att gå ut över teaterkonsten. Popularisering är fel väg att gå. Publikanalysen är fattig. Visst klarar Dalarna av teater med djup!

En teater som har medarbetare som säger att "vi på teatern ligger skrockande och läser dina recensioner med lampan tänd under täcket" har allvarliga problem.

Mer läsning

Annons