Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mer deckartrassel än hardcore-skräck

Annons

Svensk skräckfilm är inte direkt en överrepresenterad genre. Det ser nästan onormalt ut att använda de två orden i samma mening. Därför är det kul att när det väl händer någonting på fronten, är det dessutom en regissör i Oscarsklass som är befälhavare.

Mikael Håfström, mest känd för hyllade Ondskan, tar i Strandvaskaren åter fram det ondaste bland internatskoleelever och vrider åt tumskruven lite extra för att skapa en ungdomsbetonad skräckfilm. Denna gång är det Hellestad, plantskola för framtida diplomater och allehanda überklassmänniskor, som står i fokus.

Det visar sig snabbt att dryga brats-attityder inte är det värsta som förpestar korridorerna. En sägen berättar att Strandvaskaren, en drunknads vålnad, hemsöker skolan en viss dag varje år. För hundra år sedan mördade han tre elever med en lie, gick och dränkte sig i sjön nedanför skolan och har inte fått ro sedan dess. När Sara (Rebecka Hemse), stretar med ett skolarbete om spöket hittar hon mystiska spår och vet snart inte vad eller vem hon ska tro på. Inte vi heller. Misstankar planteras om än den ena personen, än den andra.

Det känns som att Håfström engagerat sig mer i deckartrassel än i renodlad hardcore-skräck. Att de vuxna i filmen dessutom är kufar hela bunten, gör att stämningen blir lite som i den där pinsamma tv-serien Cluedo på 90-talet, om någon minns den. Men det är övergripande snyggt foto och hyfsad spänning. Många gallskrikande tjejer, dörrar som inte går att öppna när man har som mest bråttom. Vissa scener har dessutom klar mardrömsprägel. Och det är värt lite uppmuntran i en annars rätt tunn kategori.

ANNELIE HELLSTEN

Mer läsning

Annons