Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

...men varför var det inga skådespelare som

Annons

Jag är inte så jävla dum att jag tror jag ska fiska några röster här. Jag förväntar mig inga applåder.

Nä, moderate riksdagsmannen Rolf Gunnarsson rev inte ner så många applåder på Dalateatern i torsdags kväll när den nya teaterchefen Astrid Assefa hade bjudit in till kulturpolitisk debatt. Temat var minst sagt generöst: människovärde, demokrati, vård kontra kultur, varför ska man rösta?

Men att det skulle handla om pengar stod klart så fort man kom in i salongen. I taket hängde ett 7,75 meter långt rep symboliserande landstingets totala budget. Om varje miljon varit en krona och staplats på hög skulle högen uppnått samma imponerande höjd. Bredvid stod ett 2,5 centimeter långt metallrör - Dalateaterns budget.

Och som en luttrad kulturarbetare sade i pausen. "Det här med mer eller mindre pengar till kulturen känns ju inte direkt jungfruligt."

Debatten tog sig alltså förutsägbara, men inte alls ointressanta vägar.

Kvällens joker Rolf Gunnarsson har nämligen en retorisk gåva. Och där den sviker honom kan han falla tillbaka på en talang att provocera som saknar motstycke.

- Jag är väldigt rak nu, sade han och bockade av på sin lista med vad som skulle bort ur landstingets budget: Peace and love-festival, Dalateater, Musik vid Siljan, Folkmusikens hus. Allt ska bort. Kultur kostar vårdpengar. Riksteatern kostar pengar. Enkelt. Plus och minus.

Länge såg det ut som kvällen skulle bli en ren duell mellan Gunnarsson och Assefa. De hetaste temperamenten i salongen.

Men när Riksteaterns vara eller inte vara eller landstingets huvudmannaskap för kulturen debatterades avkrävdes alla närvarande politiker hyfsat klargörande ställningstaganden.

Ordförande i landstingsstyrelsen Alf Johansson, s, lyckades med sin noggranna folkrörelseretorik definiera en term för samtalet: Den sociala människan. Den sociala människan måste ha kulturella mötesplatser, menade han.

Men det var ganska få sociala människor på den kulturella mötesplatsen denna kväll. Panelen undrade varför de politiskt engagerade 16-åringarna inte var där. Det är inte så konstigt. Politiskt engagemang attraheras av konflikter. Och det är inget större mysterium att gatstenarna flyger vilt när världsekonomins konflikter ställs på sin spets men mera sällan när breda samförstånd ska uppnås i landstingspolitiken.

En större fråga är - var var skådespelarna?

Här fanns ändå en riksdagsman som står och säger att den lön skådespelarna har egentligen är en undersköterskas lön. Att deras jobb är överflödigt. Att de ska rationaliseras bort.

Få yrkesgrupper skulle ta det, stillatigande.

Men där var heller inga orkestermusiker, bara en folkmusiker och inga konstnärer.

- Jag har inget emot att ställa kulturen mot vården. Kulturen måste tåla att synas. Tåla att ställas mot andra viktiga saker, sade Alf Johansson, s.

- För fan, ni måste brinna. Politiken dör om den inte vågar stå på estraden och försvara sig.

Trots att teaterns ambitioner är att vara ett politiskt torg är det få skådespelare som talar sitt hjärtas sanna politiska övertygelse från scenen. De är lika sällsynta som en nazist i en Lars Norén-pjäs.

Det var inte utan att man önskade att ett helt Tältprojekt, eller en folkpartistisk kör hade stövlat in och låtit konsten bli partipolitik och därför lite mera demokrati på allvar.

Alf Johansson, s, bad Astrid Assefa om en teater som upprör, inte bara berör. Hon lovade att den skulle komma under hösten.

Socialdemokrater och kulturredaktörer pratar likadant, tycker Rolf Gunnarsson. Tacka för det, när moderater som Gunnarsson vill avskaffa länets kulturliv. Så i brist på att någon skådespelare sade det får jag väl säga det själv: Du vill göra mig arbetslös, Gunnarsson. Men det tänker jag inte tillåta.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons