Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mel och meningen med livet

Annons

Sådana här ting funderar den käre gamle roadwarrior-australiensaren Mel Gibson över i M. Night Shyamalans mer än lovligt whacko-virr-varriga men synnerligen underhållande tredje långfilm.

Regissören slungar sig här ut i ett tämligen hejdlöst genre-blandande där science-fiction-rysare möter slapstick-komedi med sylvass dialog i ett religiöst, kvasifilosofiskt amerikanskt majsodlar-landskap.

Mel Gibson spelar tvåbarnspappa Graham Hess, en före detta präst som lämnat det religiösa livet bakom sig efter att ha förlorat sin hustru i en bilolycka.

Fader Hess har förlorat sin tro på Gud.

Han har bara lillebror Merrill (Joaquin Phoenix) och sina båda barn (Jones & Culkin) att stötta sig mot.

Farbror Merrill har flyttat ut på landet för att hjälpa sin storebror komma över sorgen efter hustrun. Den lilla familjen bor på en lantgård i Bucks County, Pennsylvania, tillsammans med två schäferhundar och ett mäkta robust majsfält.

En dag gör Hessarna en mystisk och skrämmande upptäckt.

Det inte bara susar i säven, någon gör cirklar i säden också. På natten. Besynnerliga, geometriska former som inte kan förklaras. Eller rättare... som bara kan förklaras på ett sätt.

Utomjordingarna är på väg.

Återstår en fråga. Är de snälla ET-varelser, eller onda mördarmonster med vassa klor?

I den första delen av filmen "Signs" bygger Shyamalan upp en tät spökstämning med minimala men effektiva medel. Det knarrar i dörrar, en vindpust drar genom majsfältet, en skugga sveper förbi, hundarna skäller på osynliga hot... klassiska skräcktricks ur Hitchcock-katalogen.

Regissören lyckas dessutom med konststycket att para spänning och skräck med en sylvass, humoristisk tokdialog som har hela galaxer av stjärnglimt i ögonvrån.

Utan att välta hela skeppet Nostromo över ända.

Det är imponerande gjort.

Problemet är att vi får för mycket av det goda. Åt Hälsingland för mycket.

Shyamalan tar i så han nästan gör på sig i sin iver att ge oss en film som inte kommer att likna någon annan film, som ändå är ett slags collage, ett skickligt tråcklat lapptäcke vävt av fragment ur åtskilliga andra filmer i ett myller av vitt skilda genrer.

Resultatet är nästan lika rörigt och spretigt som "Mars Attacks", men har fångat "Blair Witch Projects" dokumentärgryniga kameralins.

Shyamalans mörka, nedtonade, atmosfäriska bildspråk känns igen från det superbt täta förstlingsverket "Sjätte sinnet" med Bruce Willis och Haley Joel Osment. Men regissören tycks också ha frossat i gamla godingar som "Världsrymden anfaller" och "Body Snatchers" innan han skred till verket med "Signs".

Den ironiska kliché-finalen i "Signs" är visserligen bisarr så det räcker, och ganska skojig på ett kalkonartat vis, men när upplösningen väl kommer känns filmen överlastad, förutsägbar och lätt ansträngd i sin ironismarta lek med de cineastiska konventionerna.

"Signs" kan kanske lättast beskrivas som "Independence Day" på bonnvischan, men med kvasifilosofiska tankespår och actioninslag hämtade från basebollfilmen "Field of Dreams" med Kevin Costner.

Inte någon fest för specialeffektsfrossaren, men prima kalas för den som gillar absurda genreblandningar och tvära emotionella lappkast.

Hur det hänger ihop kommer du märka när/om du går och ser filmen.

Och även om de medvetna besynnerligheterna inte fungerar helt och fullt så är "Signs" ändå en sevärd film.

Mel Gibson, Joaquin Phoenix, barn- och birollsskådisar gör alla godkända rollprestationer. M. Night Shyamalan gör själv en liten biroll i filmen. Han spelar Ray Reddy, den trötte bilföraren som råkar somna bakom ratten och kör ihjäl Fader Hess hustru.

Men... aliens i majsfälten... lite gröna jätten-varning, inte sant?

Nåja. Mycket tål vi att se innan ögonen ploppar ur sina hålor.

Det är nog bäst att ni hukar er i blasten, alla svenska chipsbönder och kolonilottsinnehavare, i morgon kanske de slemmiga rymdmonstren väljer att invadera just era potatisrader.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons