Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Medelålders dominerar

Annons

Man glider runt ett varv i Rotundan i parken och hejar på vokalisten i Drifters, och så trampar man mazurka en stund bakom gärdesgården i Blå tältet där Leif-Billyz spelar goa låtar.

"Kanske är det roligare i Pelarsalen, finns det några att dansa med där?", tänker man sedan. Det finns det förstås, och Wallmans polskekvartett spelar Julottan från södra Dalarna så man bara svävar fram i en tryckare.

Tryckare? Tangocaféet nästa, man springer uppför trapporna och där skjuter herrarna sina damer framför sig med bröstet, så att damerna får en våt fläck på klänningen.

När jag nämnde mitt problem för en dansare som varit här år efter år och inte kan tänka sig att åka någon annanstans denna vecka, så började hon tala om smörgåsbord.

Svenskare än så här kan det nog inte bli, när små dalabyars egna danser dansas av japaner och nordamerikaner vägg i vägg med nutida folklore á la Curt Haagers, medan dansare från Litauen och Moldavien uppträder och invandrare och hälsingar lär ut sydamerikanskt.

Efter en heldag med danskurs och en helkväll med detta förvirrade rännande mellan banorna, går det runt i skallen, fötterna värker och det är inte bara skönt att sluta dansa klockan ett, det är underbart att sitta ned på en träbänk i tältet Mörksuggan med kvällens första öl och låta sig genomsköljas av riktigt dånande folkmusikrock.

Och inte kunna motstå att prova golvet i tältet också och snurra bara litet, litet till.

Hur är man gjord för att klara detta?

Det är något som har byggts upp av många års dansande.

Mycket riktigt: Rättviksdansen är framför allt en angelägenhet för medelålders mogna, möra och välhängda människor.

Ransäterstämman och Delsbostämman drar familjer och dansare och spelmän i alla åldrar, hela tiden kommer nya besökare som fräschar upp bland nostalgikerna.

Nog för att det är trevligt med plats på dansgolven i Rättviksparken, men ska festivalen inte tappa fler besökare, tror jag att arrangörarna borde satsa på en föryngring av publiken, kanske genom ett annorlunda utbud av kurser och genom att bjuda in fler yngre spelgrupper.

ANNE BRÜGGE

Mer läsning

Annons