Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med tiden som vapen

Annons

Carl Johan de Geer sa en gång att "man ska hålla på med det som är viktigt för en, och man ska göra det länge".

Det är ord som också genomsyrar Ann Christine Eeks fotodokumentation av albaner och byn Isniq.

I trettio år har hon arbetat med projektet.

Tiden lyser som en röd tråd genom bilderna och ger dem en sådan stabilitet att man som betraktare blir stående öga mot öga med sanningen.

Första resan till den albanska byn Isniq i västra Kosovo gjorde Eek tillsammans med den norska socialantropologen Berit Backer.

Deras resor resulterade i stillbildsfilmen Vi bär inte slöja längre och utställningen Det var en gång en by som hette Isniq...

När Berit Backer som var expert på albaner i Albanien, Kosovo och i Makedonien blev dödad för tretton år sedan bestämde sig Eek för att slutföra det bokprojekt som de inte hann fullfölja.

Eek fortsatte att resa till de albanska områdena i Kosovo och i Makedonien med målet att skildra albanerna på ett sätt som hamnat i skuggan av massmediernas sensationsbilder de senaste tio åren.

De utvalda bilderna kan ses som en kronologisk resa i tiden där starten och slutdestinationen är bröllopet.

Den inledande bilden från 1976 visar det nygifta paret Ismael och Nathie i ett rum dekorerat med textiler och annat från brudens hemgift.

Med informativa texter vandrar man bredvid och möter fäbodbrukare, barn och kvinnor. Hela tiden med det annalkande kriget i åtanken. Och plötsligt står man där med ett serbiskt kulregn som haglar över väggarna och skapar ett annat liv och annorlunda människor.

Slutdestinationen, den sista bilden, är bröllopet igen.

Trots de stora förändringar som krig innebär så gifter sig folk och traditionerna är de samma som för trettio år sedan.

Eeks berättelse blir till en cirkel och fotografen blottar sitt i särklass mäktigaste vapen.

Tid.

JOHAN LUNDAHL

Mer läsning

Annons