Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med näsa för samtiden

Annons

Han har jäktat upp till Stockholm när vi ses. Det är fredagskväll och ännu en helg som dj på Berns och Riche väntar - det är hans sommarjobb. Annars föredrar han numera lugnet i Västergötland.

Det har gått fyra år sedan den kritikerhyllade novellsamlingen Skugglegender. I Per Hagmans nya roman försöker han göra upp med både sig själv och samtiden.

- Jag är ju en sådan som alltid avskytt alla författarklichéer. Men ju äldre jag blir, desto mer inser jag att jag lever upp till allihop, både mer och bättre än de flesta. Det är väldigt genant och jag hoppas att det inte är något man styr över själv. Det vore ju för sorgligt om man är evigt dömd till utanförskap och ensamhet. Det är väl det boken handlar om, att hitta hem.

Han tar några bloss på sin cigarett och fortsätter.

- För att använda en kliché. Det är en sorts terapibok som är skriven väldigt mycket för min egen skull. Både ett sätt att försöka läxa upp och försvara mig själv på samma gång. På ett sätt kan man säga att hela boken är ett försvarstal och ett tillrättaläggande.

Den Jämtlandsfödde författaren som växte upp i Askersund, Nässjö, Skövde, Alger, Bangui och Dar es Salaam har levt ett vilset liv både före och efter debuten "Cigarett" 1991.

Att komma hem ska vara en schlager handlar om hans rotlöshet. Men trots att det är en sorglig historia är det allt annat än en genommörk berättelse. Per Hagman säger själv att han är "på gränsen till att vara för bekymmerslös för sitt eget bästa".

- Det som skiljer den från tidigare böcker är att den åtminstone på sina håll är rolig. Jag är riktig festlig ibland.

Visst är författaren festlig ibland. Bland annat när han skriver om hur Lill-Babs blev förförd på 1950-talet av farbror Harald i ett baksäte utanför en folkpark.

Ungdomskärleken Petra och hans passion för falkar är andra ämnen som behandlas. Per Hagman ger ett mer rofyllt intryck i verkligheten än i romanen.

Bokens nervige huvudperson är utbytt mot en mer harmonisk 36-åring som dricker milkshake och diskuterar 80-talsmusik. Har utvecklingen som beskrivs i berättelsen eskalerat? Håller författaren på att hitta hem?

- Långt upp i 20-års åldern tyckte jag att lugnet och tystnaden på landet var skrämmande. Jag blev rastlös. Nu tycker jag att det är precis tvärt om. Jag kanske håller på att hitta hem. Men jag vet inte hur hemmet ser ut än.

PONTUS HAMMARLUND (PM

Mer läsning

Annons