Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med en känsla i maggropen

Annons

Han gör det inte lätt för mig, kollegan och vännen Martin Aagård, genom det sätt på vilket han berättade att han i ett halvår kommer att bo i Ryssland och att jag går in som vikarierande kulturredaktör:

"Vi fortsätter att bjuda på de texter som stannar upp nyhetsflödet och bjuder in till en annan sorts läsning. Texter som reflekterar mer än refererar. Texter som kanske inte kan placeras i tid och rum, men som alltid kan definieras utifrån en idé. Eller kanske bara ifrån en bild, ett ljud och en känsla i maggropen".

Skrev Martin.

Nåja.

Det ska nog gå.

Och skulle det inte det är jag säker på att jag får veta det av er. För det är till de här sidorna som många av tidningens mest passionerade läsare bläddrar. Det vet jag genom de inspirerade avhyvlingar och värmande uppmuntringar som når redaktionen flera gånger i veckan.

Det är recensioner på kultursidor som gör att vissa chefredaktörer bestämt sig för att i fortsättningen upplåta ledarsidor till sågade författares sågningar av recensenter. Eller gäller det bara om boken skrivits av chefredaktören själv?

"Fan ska vara recensent", skrev jag i en krönika för tre år sedan.

Den fick jag fan för.

Jag får brev som dryper av hat och avsky. Och utskällningar i telefonsamtal hem till bostaden. Det kan jag gott ha, ibland.

Jag får också underbara brev, som det från den långvarige arbetaren i Dalakulturens trädgård, Bengt Johansson, 78 år, Falun.

Titta extra noga på gentlemannen i andra violin, andra pult, nästa gång du går på Dalarnas Orkesterförenings konserter! Han satt där redan för 60 år sedan.

Ovanför "amatörmässigt vänliga musikhälsningar" (!) framhåller Johansson att det hade varit på sin plats att nämna Dalarnas Orkesterförening och dirigenten Marit Strindlund i samband med valet av Daniel Röhns framträdande som 2001 års bästa konsert (publicerat den 16 januari). "Vi lyckades väl inte helt fördärva hans spel, av ovationerna att döma.", konstaterar Bengt elegant.

Han bifogar en fin gåva. Jag fick Christer Eklunds (som också gör ovärdeliga kulturinsatser) inspelning av konserten "så att Dina blivande barn och barnbarn kan få höra hur det verkligen lät, då Du hörde Daniel Röhn spela...". Eklund är frilansande musikproducent och räddar många konserter i Falun till eftervärlden.

Jag har genom åren recenserat teater, böcker, dans, film och - mest - musik. Men redaktör med ansvar för kontakter med kulturredaktionens många briljanta skribenter har jag tidigare bara varit under några av Martin Aagårds semesterveckor.

Dessbättre har jag hans företrädare Marianne Törner att hålla i handen när det åskar.

Vad kan ni läsare då vänta er?

Tja, på måndag får ni veta om Röhns fantastiska Amativiolin ljöd vackert också i Gävle och hur kompositören Henry Gammelgård lyckades med sin nya violakonsert.

Vi kommer i februari att skriva om fotfolkets betydelse för Dalarnas stora sommarevenemang och om genus, sexualitet och publiksyn i herrtidningar och flicktidningar. Och hundra andra saker.

Grundhållningen är att kulturen hör till länets absolut viktigaste strategiska framtidsfrågor, att kulturen har ett värde i sig själv och att de populistiska dödgrävare som bara betraktar kultur som en onödig utgift för samhället, inte begripit någonting om människors behov eller om vägen framåt för Dalarna.

Att i ett halvår vara med och bevaka, recensera och porträttera Dalarnas kulturliv och därtill ge passionerade läsare i 15 kommuner stimulerande utblickar från kulturens område, är ett skrämmande och underbart uppdrag.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons