Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mästerliga motivval

Annons

Syftet var att under etnologen Ola Bannbers ledning kartlägga rasblandningen i byn. Enligt dåtidens vetenskapliga föreställningar var svenskens ras-karaktär långskallig och man gick runt i stugorna för att mäta kranielängder och försökte utifrån resultaten dra slutsatser om befolkningens karaktär.

Raslära var tidens vetenskapliga mode. Ett mode som i sin nitiska kategoriseringsiver bar på föreställningen om att raserna kunde vara rena och som i Tyskland så småningom skulle bli den ideo- logiska grunden till ett folkmord.

Till expeditionen hade man även knutit den i dag legendariske självlärde fotografen Karl Lärka som för första gången kunde ägna några veckor åt att arbeta mot betalning. Vanligtvis reste han ensam och på eget bevåg när han tog sina bilder på dalfolket.

Bilderna från Venjan är utgångspunkten för Per Wirténs förord till boken Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok - den tredje bok som ges ut med Karl Lärkas bilder. Med varlig hand försöker Wirtén förklara Lärkas gärning och placera in honom i dåtidens vurm för det folkliga utan att glömma bort den kärva poesi som finns i själva fotografierna. Just Finngruve- expeditionen har orättvist betraktats som ett svagt kort i Lärkas produktion, menar Wirtén. Rent politiskt är det inte svårt att förstå, men utgångspunkten för boken är Karl Lärka som fotograf och konstnär, inte som folklivsforskare. Här ställs lystern i hans porträtt och den respektfulla närheten till modellerna i förgrunden, inte hans bidrag till dräktforskning och bildrepor-tage.

Och visst syns det att Lärka ibland lockades av ljuset i en Zorntavla eller kompositionen i en Carl Larsson, när han ställde in bländaren. Men det är framförallt i valet av motiv och hur han närmar sig dem som han var en mästare.

Och det är i de bilder där fotografen är som mest närvarande, till exempel i porträtten från Venjan 1919 där modellerna, enligt uppdragets vetenskapliga direktiv, fotograferas rakt framifrån och i profil, som Karl Lärkas gärning blir som mest intressant.

För i bilderna på de gamla, de udda och de blinda kan man se ögonblicket när själva moderniteten sprids. Det ögonblick när en värld full av fotografiska bilder föds. Den blick som de gamle betraktar kameran med är en blick från en värld där det inte finns några bilder. Inga familjeporträtt, inga leenden för kameran, inget "cheese", inga snabbkammade luggar och inga stela poser.

Och titta på frisyrerna på till exempel Kråk Ulof i Bäck, Markus Göran Persson och "Måsan Lars" Flint Lars Olsson. Deras skägg, kläder och Gustav Vasa-hår är senaste modet från 1500-talet, en tid då Dalarna fick så stora impulser utifrån att de bet sig fast i hårbotten i flera hundra år.

Jämför med bilderna på de unga några år senare. De moderna. De som klär sig i Hitlermustasch, smoking och snedbena. De moderna heter saker som "Hjalmar" och lever i en värld med tåg, telefon och kamera. Det är två raser som inte kan blandas. Och den ena kommer att utrota den andra.

Den beryktade "Ungdomsrörelsen" som Lärka var aktiv i stoppade sina radikala och moderna ideer i samma påse som en osund nationalism. En nationalism som visserligen var folklig, och inte byggde på någon större kärlek till kungahus och nationalsymboler, men vars hyllande av nationalkaraktären och renlevnaden i slutändan mest fostrade intolerans.

Det är en naiv modernitet vi ser i Karl Lärkas bilder.

Inte naiv på så sätt att den egentligen var obetänksam, utan naiv på så sätt att vi inte kunnat värdera den förrän i dag. Det ögonblick då han öppnade slutaren på sin Agfakamera är själva ögonblicket då vi börjar betrakta dessa ansikten som något annat än grannar, backstugusittare, fjärdingsmän eller hemmansägare. Vi börjar exotisera, romantisera och kategorisera. Vi förtingligar människan och människan börjar betrakta sig själv genom fotografiet.

En helt ny tankevärld öppnade sig med denna slutare. Tankar om att bekämpa fattigdomen, tanken om att bevara det sunda, folkliga arvet och tankar om behovet av rötter.

Tankar, varav några visat sig vara livskraftiga, och andra begravts med 1900-talet.

Karl Lärkas foton överlevde kollegornas sedan länge förkastade rasbiologiska undersökningar. De möjliggör inte mötet med inte en svunnen epok - den försvann i Lärkas blixtljus - men de erbjuder ett möte med ett antal läderartade ansikten vi kan fortsätta att tolka och mäta och försöka dra slutsatser från. Frågan är bara vilka frågor vi ställer.

Man skulle önska att etno- logerna som följde honom mätt lite färre kranier och ställt lite fler frågor.

Fotnot: Karl Lärkas bilder från boken visas även på Kulturhuset i Stockholm mellan 12 juli och 22 augusti.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons