Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mästares moll blir dur

Annons

För några dagar sedan sände en av våra tv-kanaler ett inslag hemma från Tomas Tranströmer och hans fru Monica inför den nya diktsamling som kommer i dag. Efter ett anfall av stroke är det enbart med möda som Tranströmer kan uttrycka sig, så hans fru skötte det mesta av kommunikationen.

Vid ett tillfälle hajade jag till, Monica Tranströmer kommenterade diktsamlingen med att den var "mörkare" än vanligt. Ett omdöme som författaren var tydlig med att han inte ville skriva under på, fastän man nog kan konstatera att det finns en mollton i de nya dikterna.

Själv har Tranströmer deklarerat att dikten är större än poeten, men det kan ha sin poäng att lyssna på en som hur det nu än förhåller sig med det, måste betraktas som initierad.

Tranströmers bildrika poesi präglas av en kombination av fantasins överdåd och en djupt rotad saklighet. Resultatet blir ett bildspråk som är både fantastiskt och behärskat, en lycklig kombination där fantasin framstår som konkret och påtaglig. När jag nu i en veckas tid umgåtts med hans nya lyrik är det just detta jag upplever som tydligast: de bär på en enkelhet som bärs upp av en hisnande poetisk uppfinningsförmåga och suggestionskraft:

Bakom terrariets glas

Reptilerna

underligt orörliga.

En kvinna hänger tvätt

i tystnaden.

Döden är vindstilla.

I markens djup

Glider min själ

tyst som en komet.

Allt överflödigt är avskalat och kvar står en upplevelse som är högst konkret, men, och det är poängen, det är som om utkiksposten blivit ett bekvämare tillhåll. "Markens djup" är inte en begravningsplats, tvärtom är det vitalt och aktivt.

Moll är inte nödvändigtvis moll, den kan vara ett durackord, en triumf som börjar framträda i den nya belysningen. Det mörka är en yteffekt, bakom den döljer sig någonting befriande.

Det mästerliga hos Tranströmer är att hans dikter genast letar sig till någonting hos läsaren som tycks ligga och vänta på att låta sig formuleras - mötet blir synnerligen lyckat.

Förutom fem inledande dikter består Den stora gåtan av haikudikter, Tranströmer fortsätter alltså på det spår han påbörjade i Sorgegondolen (1996). Den lyriska förtätningen och en känsla av någonting outtalat som dikten hänvisar till blir på så sätt maximalt koncentrerad.

Samlingen Den stora gåtan är storslagen rakt igenom. Femtio år av mästerligt poetiskt skapande har resulterat i ett fullmoget verk där en obändig suggestiv kraft gör om moll till dur. Hans poesi arbetar ihärdigt med att öppna upp sinnena inför en tillvaro sprängfylld av mark som återstår att bryta:

Människofåglar.

Äppelträden blommade.

Den stora gåtan.

Det finns ett antal goda poeter, men ytterst få stora mästare.

Vilken kategori Tomas Tranströmer ska sorteras in i är uppenbart.

ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons