Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mästare på tystnad

Annons

Per Petterson har läst Hemingway och han gillade det skarpt, det erkänner han till och med själv. Men även om förebilden kan anas är det inte någon egentlig isbergsprosa Petterson bjuder på i sin sjätte roman Ut och stjäla hästar, som blivit hans prisbelönta genombrott i Norge och den första som översatts till svenska. För trots att hans karaktärer må vara både kärva och ordknappa, så skriver Petterson ordrikt om undertryckta känslor som speglas i en natur så rikt målad att den nästan luktar lite grann. Lite nyslaget, regnvått gräs kanske, om man får tillåta sig att fantisera en aning.

Snarare skriver han fram en sorts antidramaturgi som för tankarna till Dag Solstads senaste mästerverk T Singer, eller norske dramatikern Jon Fosse, även om den senare dragit den händelselösa dramaturgin till ett ironiskt tillstånd som inte Petterson är i närheten av.

För det händer faktiskt saker i Pettersons roman. Det sprängs och skjuts till och med. Men de absolut livsavgörande ögonblicken inträffar trots allt när någon visslar på en hund eller ger en oväntad kram.

Ut och stjäla hästar berättas på tre parallella tidsplan. 67-årige Trond Sander har flyttat till ett hus på landet, något mer av ett renoveringsobjekt än han egentligen mäktar med, men han griper sig an sitt husprojekt på samma sätt som hans far skulle ha gjort - utan att tveka. Trond har lämnat sitt tidigare liv. Varför är oklart, men han har isolerat sig bra. Hans dotter får leta i flera kommuner innan hon till slut hittar honom.

Men vad han än gömmer sig från, lyckas han inte fly sin barndom.

För i granngården bor Lars, en man han inte sett sedan 1948, inte på 52 år. De känner igen varandra. De konstaterar att de känner igen varandra. Och så var det inte mer med det.

Men mötet triggar minnet av Tronds barndom på en säter i gränstrakterna mot Sverige. En sommar då han fick historien om sin fars parallella liv berättad för sig. Och det är i sin tur en berättelse som letar sig tillbaka till krigsåren.

Parallellitet och dubbelliv blir till slut romanens grundläggande schema. Tronds liv pendlar ständigt mellan här och någon annanstans. Mellan pappan på sätern och mamman i Oslo. I lönndom bedrivs motståndsrörelsens "trafik" över gränsen, som i så många andra norska gränsbyar vid den tiden.

Plötsligt är fadern borta om nätterna. Han försvinner så småningom helt, jagad av tyska soldater. Grannsonen Jon går till sjöss och skickar brev med spridda rapporter från exotiska platser. Han kommer hem och kräver rätten till sin gård. Då försvinner sonen Lars. På andra sidan älven ser Trond saker han inte borde ha sett...

Så där håller det på. Det här är en roman där folk inte ses på väldigt länge och alla undviker att berätta en massa saker. Hade det inte utspelat sig bland norsk arbetarklass hade man väl frestats skriva något om lönndörrar i både väggar och psyken. Men det här är ingen herrgårdsroman. Här står arbetet i fokus. Hårt, manuellt arbete, gärna med yxor, motorsågar eller hästar. Det är riktigt vackert skildrat i en tid då arbetarklassens manlighet är mer ifrågasatt än någonsin.

Och allra finast är skildringen av barnets okritiska blick på fadern. Hur fadersrollen fullkomligt kan överglänsa alla övriga tillkortakommanden som kan rymmas i ett liv. Också det är en sällsynt skildring i dag. I slutet överrumplas i alla fall jag av att till och med associera till fadersfetischismens barnbibel: Bröderna Lejonhjärta.

Pettersons roman har en skönhet som gör att man fumlar lite med orden när man ska återge den. Kanske beror det på att hans eget handlag med både tystnad och oberättade historier är så mästerligt. En sorts ödmjukhet inför hur han lyckas skildra dessa oberättade historier utan att berätta dem.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons