Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marits krönika: Bäst just nu

/

Annons

Dagarna här är så konstiga dagar. New York uppmuntrar till manodepressivt beteende har jag sagt det redan? Men idag ska bli en bra dag, bara bra, bestämmer jag mig för. Jag ska tatuera in ordet "Happy" för att påminna mig om att jag själv avgör om jag ska må bra eller inte. Alla depressioner slutar ju ändå så: men att man bestämmer sig. Vad är alternativen? Ett: försvinna. Fy så tonårigt med självmordstankar. Två: Att stanna kvar, och låta saker komma åt en, slösa bort sitt liv med tårar och bitterhet. Det går ju inte, det hör ni själva. Tre: Att vara kvar och göra något bra av det.

Så jag äter en redig frukost, i solen, på bakgården, flingor mjölk banan och dricker en ordentlig kopp kaffe. (Kvinnor som inte dricker kaffe är bevisat fyra gånger så självmordsbenägna som koffeinisterna.) Läser New York Times istället för DN, fy vad glad jag blir av att läsa New York Times istället för DN. Den tar sig själv på lika stort allvar, skillnaden är bara att de har någonting för det också. Idag handlar det till exempel om Bonos lägenhet på Central Park West. Det har blivit grannbråk, Bono har ett astmabarn och tydligen fungerar inte ventilationen i huset så bra, så fort folk använder de öppna spisarna pyr det upp rök till Farbror Bono. (Alltså, det är kanske mest hur de skriver, inte vad de skriver om som jag gillar.) Jag och Bono har alltså samma problem! Fast jag varken har eller är ett astmabarn så mig gör det inget. Jag tycker bara det luktar lite trevligt.

Sen tar jag min morgonpromenad. Vid hörnet Bleeker/12 st ( också känt som hörnet Marc Jacobs/Magnolia Bakery) står några svenskar och funderar. Jag vet inte hur man ser att det är svenskar, men det ser man, på minst hundra meters avstånd. Det är något med hållningen.

Jag tänker att jag inte ska vara en sur exilkändis som gömmer ansiktet i luvtröjan, sådär som jag gör alla andra dagar."Behöver ni hjälp med något" och sedan guidar jag dem alldeles oavsiktligt helt åt helskotta tror jag. Så går det när man ska stila med att hitta i West Village. Det går inte att hitta i West Village. Eller, jag tror det tar minst ett liv att lära sig hitta i West Village, även för någon som har ett sådant avancerat lokalsinne som jag.

Hem till pianot. Komponera. Jag skriver enligt hemlig plan, och den hemliga planen går hittills helt enligt planerna. Vad bra det blir. Jag kan ju det här! Jag är verkligen värd att gå och äta en härlig thailunch. Kanske får jag till och med köpa ett par skor.

Tar till vänster på Christopher street. Ler åt servitrisen på husets café. Igår var det regn men himlen har klarnat upp nu och allt känns friskt, de nyss utplanterade blommorna sträcker sig mot ljuset. Prunka låter som ett lite äckligt ord, men det är just vad det gör, det prunkar. Kan man vara annat än glad.

Några ungar, eller okej, ungdomar, tre stycken, är på väg mot piren. Jag möter dem vid övergångsstället. Så gör en av dem något jättekonstigt. Skriker, allt vad han kan, med maximal styrka, rakt in i mitt öra. Bara ett jättekort, jättehögt skrik. Jag har känsliga öron och det gör fruktansvärt ont. Först blir jag bara chockad, sen blir jag så arg att jag inte vet var jag ska ta vägen. Språket försvinner lite grann i ilskan, det blir mest whaddafuck are you doing you stupid fucking asshole fuck you fuck you fuck you. De skrattar. Typ hånskrattar. Jag fortsätter rakt fram. De fortsätter ned mot piren.

Alla på gatan stannar upp, are you ok, miss? Jag bara gråter. Till slut inser jag att jag måste vända om, hitta dem och prata med dem. De ser lite skraja ut när jag hittar dem vid vattnet. Jag förklarar att om jag förlorar min hörsel förlorar jag mitt jobb och kan man inte jobba så dör man här. Alla utom killen som skrek kan relatera till detta. De försöker få honom att be om ursäkt, men det verkar inte gå fram. Jag ger upp.

Sen går jag omkring och känner mig ovälkommen. Upp, ner, upp ner, upp ner, hela tiden. Lite gladare ett tag. Sätter mig och jobbar igen. Försöker skriva en krönika. Då drar ett billarm igång på gatan. Ingen vill kännas vid den tjutande bilen.

Just i detta nu är det inte utan att man längtar till Dalarna. Tänk om man fick ta med sig bara en liten liten bit hit till New York? Som en snuttefilt av tystnad och lugn som man kunde ta upp en dag som den här. Det skulle jag behöva. Tills vidare får jag förlita mig på viljestyrka.

Det här ska bli en bra dag.

Just som man började tycka att all amerikansk musik är löjlig och att alla är så vansinnigt genrebundna och tråkiga här, då dyker Cat Martino upp. Här är alla antingen indie, folk, alternativa eller pop. Eller något annat förutbestämt. Att bara bry sig om att göra fantastiska låtar med fantastiska arrangemang utan att bry sig om marknad eller målgrupp, är en bortglömd konst i detta land. Men Cat har inte glömt. Sätt på "Tangerine dress" på www.myspace.com/catmartino, lyssna och förundras.

Intervju med Cat Martino kommer inom kort på denna sida.

Marit Bergman

Mer läsning

Annons