Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marit Bergman

Annons

060922 Låt Farväl Falkenberg förstöra hela din dag


Marit (600519)

Vissa ställen på jorden faller man för alldeles pladask, kärlek vid första ögonkastet, och tänker att här måste jag bo. Som New York. Eller franska sydkusten. Eller Siljansbygden för en del.

London är inte en sådan plats.

Ändå hamnar man här hela tiden. Fastän det egentligen är alldeles för grått och utspritt, maten flottig och engelskan är talad med tungan långt bak i gommen vilken gör den smått obegriplig från tid till tid.

Åtminstone för en som är van vid det breda amerikanska bräket.

London är numera Sveriges tredje största stad, sade någon. Och det kan jag lätt tro, jag hör mer svenska ord här än i Skärholmen.

Jag och kompanjonen Åsa ger en liten konsert på the Social. "Anybody in the audience who doesn´t understand swedish, please raise a hand!"

Cirka fem nävar åker upp i luften, så vitt jag kan se.

Vi glider omkring i den stora staden och låtsas att vi är del i ett internationellt jetset som måste dricka sitt afternoon tea på the Ritz.

Vakten tittar misstänksamt på mina bekväma gymnastikskor, bestämmer sig till slut för att de är tillräckligt dyra för att få beträda salongen. Allt är enormt tjusigt, samovarer, kristallkronor, en senil barpianist med håret på ända. Bara toaletten är värt ett eget besök . (Fast det heter inte toalett såklart, utan "powder room")

Mer glamouröst än så här kan det knappast bli att gå på tjottan.

Inne på the Ritz tänker ingen på vattenbristen, som annars är det man talar om här i London nu.

Det har inte regnat tillräckligt, snart kanske man måste gå och hämta ransonerat vatten i flaskor.

Vår värd Jason är konspirationsteoretiskt lagd: "Alla verkar ha glömt att det här landet faktiskt ligger i krig. Och nu har den andra sidan kommit på var de ska slå till: Vattnet såklart."

Vi får en guidad tur i Notting Hill av vår svenske journalistvän.

En gång i tiden var Notting Hill ett jamaicanskt område, ganska så fattigt och ruffigt, the Clash är födda här, det är därför det är så mycket Jamaica i deras punk.

Sakta men säkert har hyrorna gått upp och jamaicansk arbetarklass tvingades längre och längre ut från stadskärnan.

Dödsstöten blev den där filmen med Julia Roberts och Hugh Grant.

"Åh så pittoreskt", tänkte alla.

Nuförtiden måste man vara typ Madonna eller oljeshejk för att ha råd att bo här (eller ha enorm tur, som vår vän).

Men allt ser fortfarande väldigt gulligt ut. Låga, vita hus, med viktorianska snirklande former.

Annars roar vi oss mest med att sätta -ma ändelser på alla ord vi kommer åt.

Ni vet, som i till exempel "fetma".

Om nånting är roligt känner man då "stor rolma" eller kanske "skojma".

Pröva själv, det är väldigt kul. Känn kulman. Nu känner jag viss Madridma.

Vilket betyder att vi ska vidare på vår resa.

Vidare till Madrid och undersöka om det finns något internationellt jetset där som man kan få ta del av.

I Madrid har jag aldrig tidigare varit.

Jag hoppas på stor kärlek.

Om den stora upptäckten (060505)

Åh, det blir alltid så här i maj. Maj och december är likadana. Man fixar och grejar och har hjärtat i struphuvudshöjd, man börjar inse att snart måste allt vara klart. Spända axlar och smällda dörrar. Det är svårt att koncentrera sig, de sista papperna måste in till revisorn, plantorna ska omplanteras i ny jord om de ska ha en chans att överleva, tusen små saker som måste bli klara NU.

Även krönikor.

Den här krönikan ska handla om den stora upptäckten.

Någon gång i veckan sådär dimper det ner ett mejl från någon ung förhoppningsfull flicka: Hur blev du upptäckt? Hur gör man? undrar hon (för er som inte upptäckt det, till vardags arbetar jag som popstjärna och inte krönikör, det är därför de frågar mig).

Man vill gärna ge korta, koncisa och uppmuntrande svar, man kan ju inte sitta där hela dagen och svara på mejl, det finns annat som bör bli gjort, boka tågbiljetter, betala räkningar, planera semestern.

Men det enklaste svaret jag kan ge är att upptäckt, det blir du inte.

Och "vad menar du förresten med upptäckt?"

Jag blir nästan provocerad, dumt nog, jag menar sådär tänkte jag ju också innan jag visste.

Det finns, hos många små människor med stora drömmar, en idé om ÖGONBLICKET där någon såg dig, den där personen som förlöste dig och tog dig bort från skolmatsalar som stinker av potatisbullar och takfast snus, bort från grått Sverige och ut till världen och de stora scenerna.

I den verklighet jag känner till finns inte ETT sådant ögonblick.

Det som till ytan ser ut som ett stort kliv är nästan alltid små små steg.

Men många.

Alla i hela popmusikbranschen visste till exempel vem jag var i flera flera år utan att göra något åt saken (det vill säga ge mig skivkontrakt). Så det var ju inget fel på själva upptäckandet. Nog var man upptäckt, men de flesta valde att titta åt ett annat håll, bara.

Och sen finns det ju exempel på alla de där superupptäckta människorna som tack vare sina utomjordiska röster fick skivkontrakt innan de fick bröst, men ingen brydde sig ändå om deras skivor när de väl kom ut.

Allt handlar ju i slutändan om att det är publiken som ska upptäcka en. Veta att man finns, ha chansen att köpa ens skivor eller musikfiler, gå på ens konserter. Mejla gulliga mejl om "hur blir man upptäckt?".

Jag tror många tänker så här, att det finns nån allsmäktig typ som sitter och bestämmer allt, vem som ska få bli stjärna och vem som måste stanna på jorden.

Det är därför en del blir så provocerade när det visar sig att man inte behöver ha vare sig vältränad mage eller vältränad röst så där som Christina Aguilera, det går att arbeta som popstjärna ändå!

Då tänker en del "varför får hon och inte jag?". Det är innan man inser att det inte alls finns nån sån där allsmäktig typ som bestämmer om man får göra musik eller inte, det bestämmer man själv, och det är publiken som avgör om du ska få leva på din konst eller inte. Det är ju de som står för lönen i slutändan.

Okej, jag försöker mig på lite rådgivning ändå då: Vänta inte. Börja spela redan i dag. Lär dig alla grundinstrumenten, lär dig inspelningsteknik, lyssna på massor av musik, försök förstå hur den är gjord. Starta band. Öva, öva, öva, spela var som helst och när som helst, (du lär dig nåt på varje spelning, vare sig publiken består av enbart mamma, pappa eller av 15000 festivalbesökare). Skriv låtar. Själv eller tillsammans med andra.

Så...

Det var det.

Krönika skriven.

Nu ska jag återgå till balkongen och hoppas på smultronens överlevnad.

Och sedan boka de där tågbiljetterna.

Vi måste njuta mer (060421)


Visst är de vackra, svalorna? Det är begåvade Kajsa Åman som designat och skapat detta smycke. (Kajsaaman.se).

Hon har gått i lära i många herrans år. Bland annat bodde hon ett tag i New York där hon fick vara med om att göra en superkort ringbrynje-kjol till rapparen Foxy Brown. "Nej, den ska vara ännu kortare!" sade Foxy när hon kom in i ateljén.

Nu ska Kajsa göra sitt gesällprov som silversmed. Om inte allt för länge kommer hon att ha tagit över världen med sina vackra och smarta små konstverk.

Min vän Jens sade att hans hjärna har blivit som en dokumentförstörare. En massa information kommer in, och allt som kommer ut är papperstrassel.

Min är mer som en dator med för liten hårddisk. När det händer för mycket börjar den gå trögare och trögare... rätt som det är har den blivit fullmatad, allt hänger sig och man får starta om. Det är därför det är så viktigt att ta semester ibland.

Jag åkte till Malmö, det regnade små små iskalla droppar, jag låg mest på en säng och läste böcker. Två stycken (eller egentligen tre, men en av dem var en dålig deckare och jag blev tvungen att deleta den filen så att det inte ska krascha däruppe igen).

Den ena boken är författad av Mark Lynas och heter Oväder. Egentligen är den kanske inte jättebra skriven. Jag blir irriterad på den käcke och förnumstige Mark lite då och då.

Men han har gjort en rent otrolig insats när han åkt jorden runt för att tala med människor som bor på olika platser på jorden där växthuseffekten har börjat märkas. Folk som bor på öar som är på väg att försvinna i Stilla havet, andra folk vars hus börjar se ut som att de tagit en öl för mycket... husen är byggda på tjälgrund och när tjälen nu går ur marken i Alaska börjar husen bli vinda och sneda. Snart kan människorna inte bo kvar.

Författare till bok nummer två är galningen Jeffrey Steingarten, känd som matskribent på amerikanska Vouge.

It mustÕve been something I ate heter alstret och jag blir totalt medryckt av Jeffreys nyfikenhet. Han är helt enkelt besatt av mat.

Han åker till Frankrike för att lära sig göra grisblodskorv.

Han åker till Italien för att lära sig baka ett särskilt sorts bröd. I packningen ingår bland annat en termometer, för att mäta temperaturen i bageriet. Han har även med sig små provrörstuber för att kunna skicka iväg det vatten som används vid bakningen för vidare analys.

(Väl hemma i New York går det så där halvbra för honom att återskapa sitt älskade pizza bianca, men det verkar bli ganska gott ändå!)

Nuförtiden tänker jag ganska mycket på hur man ska leva sitt liv. Det är väl åldern, kan jag tänka. De här två böckerna säger någonting om det, och budskapen skiljer sig faktiskt inte så mycket åt, även om den ena handlar om smältande glaciärer och den andra om en galen man som kan konsumera kaviar för 4000 dollar på en månad bara för att lära sig vad som gör bra kaviar till bra kaviar.

Det har någonting att göra med noggrannhet. Att inte bara låta dagarna gå. Att veta varför man firar påsk när det är påsk, att inte bara låta radion stå på när de spelar låtar man inte gillar, att försöka göra saker man tycker om så mycket man bara orkar. Att vara noga med det.

Om man bara dräller igenom livet, flänger och stressar, det är då vi tar bilen/flyget/gör det dåliga miljövalet, vi konsumerar helt tanklöst och utan kärlek och respekt, det blir växthuseffekt och nedsmutsning.

Och vi måste njuta så mycket vi bara orkar, av kaffet, osten, godispåsen, musiken och solnedgången (samt eventuellt grisblodskorven för den som är lagd åt det hållet). Hur ska vi annars kunna känna och förstå att det finns saker här på jorden som är värda att rädda och bevara?

Ge Kikki en chans! (060324)

Äntligen över! Ropar halva befolkningen. Själv har jag med glatt humör låtit mig drabbas av den masspsykos som heter Melodifestivalen. Den svenska delen av äventyret slutade lite glatt och lite sorgligt.

Det var ju skönt att Carola vann så klart. Om Andreas Johnson hade gått hela vägen... uh, jag avskyr när de ska plocka in sådana där Beatles-pastischer i schlagersammanhang. Det blir så halvdant. Och BWO... det kändes som att de hade suttit och ritat noggranna kalkyler över vad som gör en låt omedelbar och fattlig vid första lyssningen, staplat refräng på refräng men helt glömt bort att lägga in sina hjärtan i det hela. Och hjärta måste man ha när det gäller schlager. Det kändes som att BWO drev med hela spektaklet.

Störst hjärta av dem alla, det hade väl ändå Kikki Danielsson. Efter alla märkliga korvhistorier och rattfyllor var det så underbart skönt att se henne där, rakt upp och ner, iförd sitt fräcka festivaltält, sjungandes en vacker melodi som handlade om drömmar.

(Kanske blev det hela ännu vackrare i och med att hon kom sist. Sån melankoli mitt i allt konfettiregn.)

Jag tror att Kikki blev offer för svenskarnas paniska rädsla för att någon ska skratta åt oss. Jo, först dög ju låten alldeles ypperligt, men efter några veckor började vi skruva på oss och undra vad det stora Europat skulle tycka egentligen.

Jag hade den diskussionen häromdagen, den om svenskarna i utlandet. Han den andra tyckte att Maja i The Sounds borde lära sig engelska ordentligt, (The Sounds är, i händelse av att någon inte är upplyst om detta, ett Helsingborgsband som sålt massvis av skivor i USA) "Amerikanerna skrattar ju åt oss!" Sade min vän. (Som aldrig varit i Amerikat.)

Jag tror inte vi behöver vara så ängsliga. Folk utanför Sverige kanske tycker att vi är lite exotiska, kanske annorlunda. (Eller fullkomligt koko.

Försök förklara schlagerfenomenet för en amerikan om du kan!).

Men: Om en utlänning kommer på besök till, låt oss säga Falun, och lyckas göra sig fullt förstådd även om hon inte uttalar precis vartenda ord på korrekt dialekt, skrattar du åt henne då? Nej det gör du ju inte. Om du inte är helt igenom elak, och en sådan elaking vill väl ingen ha som vän.

Till nästa år hoppas jag att vi vågar älska vår Kikki hela vägen fram till mål.

Marits guide till den superba sminkväskan

Även en ganska vanlig dag använder jag minst sju olika skönhetsprodukter (och jag vet att jag inte är ett unikum).

Nu har jag hunnit testa en del genom åren. Jag har blivit sminkad på tv, en av mina bästa vänner var butikschef på stora sminkaffären, jag har suttit i Cosmopolitans jury för "Årets bästa smink" (...och därigenom fått två stora flyttkartonger med produkter hembudade. Glädjeyra!) Plus att jag underhåller mitt sminkintresse även helt utan uppmuntran.

Till allas nytta kommer här en lista på mina bästa grejer.

Läppstift:

Helt klart YSL. Bäst färger, bäst konsistens, bäst hållbarhet, klassisk hylsa.

Läppglans:

Dior Kiss. Underbart fruktig, underbar lyster, lagom mycket pigment, underbar doft. (Pojkvännen håller tyvärr inte med om det där sista)

Foundation:

Diorskin, Èclat Satin. Inga sena nätter syns i ett ansikte preparerat med denna.

Concealer:

Body Shop. Billigast, Bäst.

Primer:

Smashbox. Jämnar ut alla linjer, rynkor och ojämnheter, du blir 20 år igen. Eller 30, eller 60. Det är lite beroende på hur gammal du var innan.

Mascara:

Maybellines grönrosa flaska. 75 spänn och minst lika bra som de i 300-kronorsklassen.

Rouge:

Laura Merciers cremevariant. Du blir rosig utan att bli påskkärring.

Ögonskugga:

Här är Nars det absolut bästa märket. Mest pigment per krona och otroligt många vackra nyanser.

Löspuder:

Doktor Hauschka. (Den här hittar du på hälsokostbutiken.) Tar bort överflödig glans utan att du ser "pudrad" ut.

Nagellack:

Face stockholm och Make up store gör båda många fina varianter som håller bra.

Sedan skulle jag hemskt gärna vilja rekommendera en ansiktsdagcreme, men jag tycker inte att jag har hittat den perfekta.

Nästan som New York (060310)

I det tjusiga magasinet läser jag om den tjusiga damen med det tjusiga jobbet och den tjusiga lägenheten. Långt över hundra kvadrat, en sekelskiftesvåning, mitt inne i Stockholms innerstad. Den tjusiga damen trivs i sina kvarter. "Ibland när jag köper en latte i delin på hörnet på mornarna känns det nästan som att jag är i New York".

Här i Stockholm är det höjden av allt, den bästa komplimangen man kan ge till en ny butik, en klubb, en restaurang, ett liv. Nästan som i New York. (Nästan som Berlin duger också fint).

Och det slår en. Att med den tanken i hjärtat kommer man väl aldrig att känna sig nöjd. Hur häftigt jobb du än har, hur många Prada-klänningar du än har råd att köpa. Om allt bara är nästan som något annat.

Jag var hur glad som helst när jag som sjuttonåring fick flytta till Västerås för att börja musiklinjen. Storstad! Tänkte jag.

Sedan märkte jag att i Västerås var allt bara nästan som i Stockholm. Så jag flyttade dit i stället.

Visst kan man tröttna lite på förnöjsamheten hos dalfolket. (Nej, Masjävlar bygger inte helt och hållet på överdrifter. Tro mig, jag har bättre sikt, jag ser er utifrån.) Att vadå, vad ska man med annorlunda till, vi har det ju bra här och hör så fint det kluckar vid Siljans strand!

Men kanske är det lite enklare att känna sig lycklig, när det inte är så uppenbart att världen, den finns alldeles runt hörnet, och du har bara din egen lathet och tråkiga person att skylla på om du inte bums går ut och fångar den.

Ja, här i Stockholm är det nästan som i New York.

I det riktiga New York, där är det faktiskt inte nästan som någon annanstans. (Även om amerikanerna så klart tycker att det är nästan som i Europa.) Jag tror jag kanske var lycklig där, men jag minst också en stark känsla av att jag kanske missade någonting bara genom att gå och lägga mig på kvällarna.

Om man kunde vara lite gladare över det som är och vem man är. Som Åsa Westlund, som jag har intervjuat här intill, som hade drömmodejobbet på Chloé och sedan åkte hem till Sverige för att designa... träskor.

Att söka stolthet i sin egen unika person, var man kommer ifrån och det vi lever i just nu. Det är ju då det blir så där speciellt och originellt och vackert. Som de där skorna.

Nu, just nu, vill jag vara i Stockholm. Där jag kan gå på Marie Laveau där folk dansar som vansinniga till poptechnon, där modenördarna klär sig så väl som ingen annanstans, i sina höghalsade svarta spetsklänningar, där Concretes-Lisa spelar the Roches i lilla baren på Riche. I Stockholm, där man om somrarna kan bada på vägen hem från klubben... klockan är tre på natten, den sista tunnelbanan rullar hem över Tranebergsbron och vattnet kluckar mot Fredhällsklipprna. Kluckar nästan lika vackert som det gör vid Siljans strand.

Med Åsas träskor på blir man stoppad en gång i kvarten

Jag vet inte om ni vet det, men här har ni en dalkulla att vara stolta över!

Åsa Westlund gick i nian när jag gick i sexan. Vi åt i samma matsal. Man kom ihåg henne för att hon alltid såg så piffig ut. Ljusrosa läppstift och blå mascara, precis som det skulle vara på den tiden. Kanske borde hon ha vetat redan då att hon skulle bli modedesigner?

-Det tog jättelång tid för mig att förstå att man kunde jobba med något som jag tyckte var roligt!

Efter vissa omvägar runt bland annat barnskötarutbildning, komvux och grafisk design började hon en master-utbildning i mode på anrika London-skolan St Martins. (Nästan alla som det är något med har gått den skolan). Fick sedan jobb på modehuset Chloé, vilket förstås är hur coolt som helst, det är som att vilja bli skidåkare och få gå i lära hos Thomas Wassberg.

Åsas genidrag är träskorna. En modern variant, med lite högre och nättare klackar än man är van vid, små sidensnören att knyta dem med, öppen tå på vissa modeller, men fortfarande med kurbitsar. ("Jag förstår inte att någon inte kom på det tidigare!")

Har man Åsas skor på sig blir man stoppad minst en gång i kvarten av damer som vill ha likadana. Eller herrar som vill ha ett par till sin dam.

-Det var inte riktigt meningen att det skulle bli så stort, det skulle bli som en mjukstart för min egen klädkollektion. Nu går det åt mycket tid till träskorna, till rent praktiska saker, som att hitta ett nytt ställe där de kan svarva klackarna. De förra italienska leverantörerna gick i konkurs. Helst vill man ju slippa hålla på med all administration och bara sitta och komma på olika färgkombinationer hela dagarna!

Trots svarvproblem har hon hunnit med att skapa en klädkollektion tillsammans med Stockholmska butiken Tjallamalla. "Tjallamalla by Åsa Westlund" kommer att bli en succé. Man vill ha typ allt. Man vill känna sig som att man kan gå direkt från att ha kulat hem korna till fädboden, till att sippa en rosévinsspritzer på en lyxig bar. För sådana ändamål sitter en Åsa Westlund-klänning perfekt!

Nedladdning bara är (060224)

Nedladdningdebatt schmedladdningsdebatt. De flesta argument har varit precis lika irriterande smådumma. Kanske för att utgångspunkten har varit lite sned.

Tidningarna ringer och vill få mig att säga att jag är för eller emot nedladdning. Man kan inte vara för eller emot, säger jag. Det är som att vara för eller mot väder. Det bara är ju.

Jag blir så provocerad när piratbyråmannen hittar på att det ändå bara är "stora skivbolag som tar alla pengarna när skivor säljs". Åh tänk om världen vore så enkel. Då skulle man aldrig behöva känna sig korkad för att man inte förstod den.

Jag blir lika provocerad när branschare läger ner tid och energi på "upprop mot nedladdning" i stället för att lägga tid och energi på att göra det enkelt och värt att betala för de nedladdade filerna. Det tog hundra år innan det skivbolag jag jobbar med fick in sina artister på Itunes. De kunde inte komma överens om vad en låt skulle kosta...

En intressant fråga ställs av Anton Gustafsson på den nystartade musiktidningen Ondskan. "Varför tar alla i branschen för givet att man ska få betalt för sin musik?". Intressant för att just den frågan ligger och kittlar under ytan när man pratar nedladdning. Musik som är så roligt, det kan man ju göra gratis. Och alla som får betalt för sin konst måste väl sälja ut sina ideal, bara lite lite grann i allafall, är det inte så?

Anton, jag känner ingen som tar för givet att man ska få betalt för sin musik. Vore jag religiös skulle jag tacka Gud för varje dag som jag slipper ha ett annat jobb än det jag har. Jag inser ju att det är en ynnest! Jag skulle göra min musik hursomhelst, det har jag alltid gjort och jag förstår inte hur jag skulle kunna sluta?

Men jag vet också, eftersom jag är äldre än 17, hur jäkla trött man kan bli av att kombinera brödfödejobb med musiken. Jobba till 18, slänga i sig middag, repa i fyra timmar, släpa förstärkare genom snön, upp vid 8, jobba till 18, slänga i sig middag, försöka hitta tid till att skapa och vara kreativ (slänger man dessutom in barn i ekvationen är det nästan omöjligt att föreställa sig hur det kan funka), ja visst går det men åh så glad jag är att jag slipper. Och jag har för länge sedan slutat skämmas för att jag slipper. Det kan väl inte vara fel att få betalt för ett arbete bara för att det är roligt? (Hade du kul på hemtjänsten i dag syrran? Skrattade du mer än en gång? Då blir det avdrag, 10 kronor i timmen.)

Fortfarande pratar vi om nedladdning i moraliska termer av att göra eller inte göra.

Nu är det det vi gör. Laddar ner alltså. Det är fantastiskt. Tänk om jag hade haft internet när jag var 15 år och bodde i Rättvik och ville ha musik som var annorlunda. Jag hade kunnat få lära mig saker, hela tiden, i stället för att bara åka till Stockholm en gång om året och försöka orientera sig i butiken, och endast långsamt långsamt bli klokare.

Konsumenten, det vill säga jag, tycker det är toppen att man kan ladda ner musik.

Producenten, också jag, tycker även hon att det är toppen, men vill förstås se till att så många som möjligt betalar för sig.

Jag tror jag ser på det här på ett annat sätt nu efter att jag slutat röka. Jag kommer att vara röksugen i resten av mitt liv, av och till. Det är inte förrän man accepterar det som det går att lägga av. Och det gäller både här och där: Man måste acceptera situationen för att kunna komma vidare.

Rapport från en champagnehink (060210)

I ett helt år har jag nu gått omkring och varit Årets Kompositör. Det har varit väldigt praktiskt, man kan slå folk i huvudet med den Grammisen (Jaså, tycker du att vi ska ta bort den här versen? Lägga till en refräng? Får jag fråga, är det du eller jag som är årets kompositör?), men allt gott har tydligen ett sl

MARIT BERGMAN

Mer läsning

Annons