Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Manson - inte bara effekter

Annons

Den amerikanska moralväktarnas favorithatobjekt nummer ett, Marilyn Manson, kom till Hultsfred med ett gäng tunga livvakter och ännu fler tunga hits i bagaget.

Den dekadenta sleazefaktorn är förvånansvärt nedtonad, trots att Manson visar kallingarna vid ett par tillfällen. Vad som bjuds är en hyperestetiserad show med otaliga klädbyten, rök och ljus. Och huvudpersonen själv är naturligtvis den mest visuellt genomarbetade delen av hela rekvisitan.

Bandet kämpar som djur, särskilt basisten och keyboardspelaren, med synthen hängande och svängande i en galge. Men numera lite lönnfete Manson känns avmätt och gör inget mer än vad som krävs av honom. Det mest spektakulära är när han under Tornicate kliver omkring på styltor stödd på två kryckor.

Det vore lätt att avfärda Manson som enbart en effektsökare, men även om man skrapar bort allt utanpåverk så går det inte att komma ifrån att han har en riktigt bra låtkatalog att plocka ur. Mobscene, Fight song och Dope show är exempelvis ruggigt bra och ljudet är fett och samtidigt distinkt.

Manson har en förkärlek till coverlåtar och förutom de sedvanliga Sweet dreams och Tainted love så spelar han även lite oväntat en klart godkänd version av Depeche Modes Personal Jesus.

Slutet av konserten är något av ett mysterium. Sista låten hinner knappt tona ut innan ledmotivet ur filmen Team America drar i gång.

En stor del av publiken börjar gå därifrån i tron att det är slut, trots att några håller på att sätta upp ett podium på scenen.

Oavsett om det var meningen från början eller inte så blir det inget mer. Podiet rullas ut och spridda burop hörs från publiken.

En bra show som blev lite rumphuggen.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons