Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Människor och miljöer träder fram i Vasa 1628

/
  • Historien om Vasa är väl känd, men Anders Wahlgren lyfter nu fram människorna kring skeppet och villkoren i dåtidens Stockholm, som återskapats med digitala kulisser.

Anders Wahlgrens filmprojekt om regalskeppet Vasa, Sveriges första stora historiedokumentär med digitala miljöer, startade med en miljon ur egen ficka och timtals obetalt forskningsarbete. I går sändes första delen som repriseras i kväll i SVT 24. Fokus ligger på människorna kring skeppsbygget, i en långsamt och omsorgsfullt berättad historia.

Annons

Stockholms tänkeböcker utgör centralt stoff i första delen av Vasa 1628: människorna, skeppet, tiden. De finns bevarade från år 1474 till 1660 och innehåller protokoll och anteckningar från Stockholms rådhusrätt. "Att läsa dem är som att läsa en deckare", säger Anders Wahlgren, själv filmens berättare. Han har lyft fram och dramatiserat människoöden som skymtar i dessa historiska noteringar. Ljusstöperskan Karin blir bestulen på sin enda kappa i ett iskallt Stockholm och Wahlgren spinner en tankelek kring henne, som kanske råkar äga sin riktighet. Kanske var just hennes man en av rorsmännen på Vasa, som drunknade på sin post i styrhytten på undre batteridäck.

Det har legat i tiden ett bra tag, att låta stora historiska skeenden om krig och kungar utgöra en fond där man lyfter fram konsekvenserna för den enskilda människan. Arkeologer och historieforskare letar inte minst efter kvinnor och barn, vars spår ofta är osynligare än männens. De avtryck som ljusstöperskan Karin gjort i tänkeböckerna blir hos Wahlgren en röd tråd. Tunn som den måste vara i brist på fakta, följer den ändå genom bägge avsnitten och skapar dubbelseende när man betraktar det färgsprakande skeppet, vars sjöoduglighet amiral Fleming visste om. Man ser det pris som ingen satte värdet på.

Ändå sitter jag i TV-soffan och bannar mig, för att de där människoödena Wahlgren sätter i förgrunden inte riktigt vill fästa. Hans dokumentär är rakt och långsamt berättad på ett sätt som man börjar bli ovan. Det finns en hederlighet i det som jag uppskattar: ingenting i arrangemanget är publikfriande eller försett med sentimentala effekter. Men redan i anslaget med förtexterna känns det litegrann som om jag hamnat på skolbänken igen. Wahlgrens röst är pedagogiskt i förgrunden och de dramatiserade scenerna har få hörbara replikväxlingar. Skådespelare och statister har det där lite bistert sorgsna uttrycket och stela gestiken som jag minns från historiska skolfilmer – och de fascinerande miljöerna till trots får scenerna inte riktigt liv.

Stundtals, som när Vasa lägger ut från kajen med det återskapade 1600-talets Stockholm i bakgrunden och vår ljusstöperska står på kajen, grips jag ändå av slumpens musik. Där är hon; här är jag.

Den holländska skeppsbyggaren Henrik Hybertsson och hans bror Arent hade på Gustav II Adolfs begäran tagit över skeppsvarvet och var den som fick uppdraget att bygga Vasa. När han dog innan det blev färdigt tog hustrun Margareta Hybertsson över. Hon får förstås stort utrymme i det persongalleri Wahlgren skildrar kring skeppet, vid sidan om brodern Arent, amiral Fleming och skepparen Mattsson som i andra delen hamnar i strålkastarljuset i jakten på de skyldiga till haveriet. Det talas i dag om "Vasa-syndromet", högeligen aktuellt i bank- och börskraschernas tid: Ingen vill ta ansvaret för helheten.

Även om regalskeppet Vasa, delvis betalt med svett och koppar från Falu gruva, i sin glans oundvikligen stjäl scenen, har Wahlgren lyckats vrida ljuskäglan så att den också faller på människornas händer – de som arbetade hårt och de som tvåddes i skuldfrågan. Andra delen handlar framför allt om bärgningen och utgörs delvis av tidigare ovisat material. När Vasas master skymtar ovan vattenytan i april 1961 sitter skolgossen Anders själv på kajen. Någonstans där börjar ett leende smyga sig in i berättarens röst; när han filmar de händer som rör vid små och stora ting i andra änden av historien. En lerig näverask med en hårlock i behöver inte dramatiseras ytterligare. Och kanske, kanske, är det ljusstöperskan Karins.

Del två sänds i SVT1 den 3 januari.

Mer läsning

Annons