Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Många polokragar på scen

Annons

Favoriten är självklart sångaren Robert Billing som juckar med sin smala kropp, paketerad i Lee-jeans, svart polotröja och kort skinnjacka, slänger med micken och, helt enkelt, gör alla rockposer som Mick Jagger någonsin tänkt sig att göra.

Ändå verkar han väldigt sympatisk.

Han tackar arrangören för att så många bra band har fått spela på festivalen och det är kanske inte särskilt mycket rock'n'roll över det, men just därför blir det rock'n'roll.

Mainliners står för sin rythm & blues - de lyftande trummorna och basen är fantastiskt att höra! - utan att skämmas.

Bästa prylen fyrar Mainliners av en halvtimme in på söndagen, Van Morrison-covern Gloria, som med Billings intensiva röst (nej, den är inte lik Van The Mans) och Magnus Granströms bas blir en liten uppvisning i hur bra det kan låta om man vet vad man gör och verkligen kan det man vill göra.

Det egna materialet är också snyggt. I loose my mind, jag vet inte om den heter så, men vi kan i alla fall säga det, har en sjujäkla potential. Jag säger bara gitarrerna, g-i-t-a-r-r-e-r-n-a!

Inte undra på att Mainliners drar till London som förband till The Facer. Har ni vägarna förbi imperiets huvudstad nästa vecka, så missa inte den ramalama-tillställningen.

Det är ingen hemlighet att Borlänges Sugarplum Fairy blir minst lika rackarns bra som Mando

Diao.

Särskilt som de mer och mer låter som just Mando Diao.

Men charmiga Sugarplum Fairy, som spelade före Mainliners, lyckas ändå behålla sin särprägel.

Grejer som Sensation och Another Apple In My Mouth är rökare som förtjänar att lyssnas på av någon med god hörsel och fet plånbok.

Skivkontrakt? Jag hoppas det. Framtiden borde vara utstakad för dem.

Bandet har annars blivit med klaviatur, det är där som Mando Diao kommer in i bilden. David Anderssons slingor fyller ut det lilla tomrummet kring Calle Norléns och Jonas Karlssons gitarrer och ger rymd till hela rockcirkusen. Väldigt skönt, väldigt initiativrikt och väldigt smart.

Gustaf Norén, frontaren i Mando och bror till Sugarplums Victor och Calle, hade nog inte kunnat komma på något bättre.

Men den stora sensationen i Ludvika stadspark är Kristian Gidlunds tajta trummor, som - på popspaltsspråk - är fem plus.

Och en sång som Stay Young ekar fortfarande i skallen.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons