Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Magiska folktoner

Annons

Punkrocken har kängor och pogo. Svartrockarna har kajalpenna och synthezisers. Hiphopen har baggypants och skrytattityd. Hårdrocken har distgitarr och nitbälte. Och på nästan exakt samma sätt paras den svenska folk- och världsmusikens ekvilibristiska stråkföring nästan alltid med en rejäl dos godmodig klämkäckhet.

Så här låter det i Gävle konserthus denna tidiga lördagkväll i maj:

- Vet ni vad det är för skillnad på en vanlig fiol och en altfiol?

- ...?

- Jo, det är så att altfiolen brinner längre.

Det är som om det funnes en osynlig länk mellan fiolmusik och bleksiktig, prozac-inducerad hadi-raj-raj-humor. Så gott som alla mellansnack landar någonstans mellan kuddarna i Ragnar Dahlbergs plyschsoffa.

Var kommer denna folkmusikkarakteristika ifrån? Är det Ale Möllers fel alltihop? Eller har det kanske alltid varit så här "trevligt" och "avspänt" när folkmusiker och deras fans träffas?

Käckhetsfenomenet är märkligt, men tycks i alla fall inte bottna i någon musikalisk avtrubbning. Rädslan för allvar existerar bara i tomheten mellan låtarna.

Alla de konstellationer som uppträder under den sex timmar långa maratonkonserten i Gävle konserthus den här kvällen spelar nämligen sin musik med passion och lust. Utmärkt.

Sent omsider får vi också tillfälle att avnjuta Garmarna. De känns rörliga och uppiggande och befriande efter en lååång och ofta statiskt stillasittande konsertkväll, som dock förgylls på ett fantastiskt sätt av några konstnärligt glimrande musikaliska pärlor.

Kvällen inleds tidigt av spelmansduon Wrethling och Störling från Gästrikland (det är ju trots allt deras kalas, det här), efter det följer unga trion Draupner och folkrockgruppen Harv.

Den här dagen är Harv en kvartett bestående av tre värmlänningar och en norrman. De lirar skicklig teatermusik med mörk botten skriven för en uppsättning av Peer Gynt, och leker med traditionell musik i stycken som "Spaken". Det känns färskt och välspelat utan att ha det där riktiga "klippet" som krävs för att musiken ska fästa ordentligt.

Gästriketrion Börjesson, Olsson & Hermansson lyckas inte heller sätta några djupare avtryck med sina fiolkonster. Deras framträdande är en välspelad pausgäspning.

Framåt tiosnåret på kvällen går dock svensk-keltiska kvartetten Swåp på scenen. Swåp som numera kan betraktas som Falugrupp. Swåp med Ola Bäckström och Carina Normansson på fioler, Karen Tweed på dragspel och Ian Carr på gitarr.

Skillnaden i musikaliskt bett jämfört med tidigare artister märks omedelbart. Swåp kliver in och attackerar sina låtar med ett stort och självklart självförtroende, som naturligtvis bottnar i samspelthet och skicklighet.

Swåp presenterar jiggar på ett sätt som skulle skrämt livet ur gammelgäddan därhemma i viken. Och det är väl gott.

Men det är låtar av den fantastiske spelmannen Ola Bäckström som gör hela tiomilaresan till Gävle mer än värd besväret.

"Mosquito Hunter" och den magiska "I'm Not Fed Up With the Pacific Ocean", en låt som nästan får Bäckström att framstå som den svenska folkmusikens motsvarighet till Tom Waits.

Här finns den smäktande romantiken, den finstilta nyanseringen, de läckra bryggorna och de svidande, smärtsamt vackra melodislingorna.

Det är helt enkelt sagolikt bra, från en lyhörd och ödmjuk låtsmed och supermusiker. Mycket, mycket imponerande.

Garmarna tar över scenen efter Swåp och för oss mot midnatt med sin fusion av triphop-iga samplingar, distade vevliror, programmerade smygbeats, fiol, gitarr och sång.

Emma Härdelin och grabbarna från Sundsvall gör ljus- och rockshow av nunnan Hildegard von Bingens 1 000-åriga musikarv, och de gör det mycket bra. Och att de framför sin modernt svävande men ändå tunga folkpop utan att sätta på sig papphattar eller berätta roliga historier mellan låtarna ligger dem inte precis i fatet.

Garmarna avrundar ett folkmusikpass som inklusive pauser klockar in kring maratonlånga sex timmar. Mycket musik, lite träsmak och ett par-tre magiska ögonblick för entrépengen.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons